Även om en förkylning bidrar till en hel del harklande mellan låtarna så märks den inte nämnvärt i Unos säregna röst när han framför sina låtar till förmån för SOS Barnbyar.
Ända sedan sin tid i bandet Freda’ och den första hiten Vindarna från 1986 har Uno Svenningsson skapat lite utav ett alldeles eget livsbejakande musikaliskt vemod.
Livets alla färger berörs och det känns ärligt på något sätt. Det är inte alla artister som fixar den biten. Kanske beror det till stor del på den naturligt lidande ton som Uno har i rösten. Låtar som Under ytan och Jag vill att vi tror på varann är ju inga partyhits direkt, ändå är de klassiker i sin lilla genre.
Den sistnämnda framförs kvällen till ära tillsammans med Sophie Zelmani som också var med i TV-programmet som givit upphov till konserten. I programmet En resa för livet besökte Svenningsson och Zelmani tillsammans med Eagle-Eye Cherry och Darin Filippinerna och kåkstäderna där. En resa som vi får se några lite märkligt inslängda klipp ifrån på skärmen bakom scenen.
Det blir också livepremiär för ett par låtar från Unos nya album. Det hörs att till exempel Jag är jag inte sitter i ryggmärgen än, och Uno får lite extra stöd av det notställ med texter som han har med sig. Men det är en stark låt och fin text som fortfarande gör sig ännu bättre på skiva.
Med hjälp av kompbandet Strictly Peoples inramning får Unos långa karriär ett nytt skönt gung, även om arrangemangen ibland skulle vinna på större variation. Gitarrsolon i all ära men i längden blir det lite dammigt. Ett välkommet stilbrott är covern på Hansson de Wolfe Uniteds 80-talare Var kommer barnen in.
Mot slutet kommer till publikens jubel ytterligare en uppskattad hitlåt, Vågorna gungar mig. Jublet manar fram ett improviserat extranummer i reggaetappning innan kvällen avslutas med en repris av Vilken dag det kommer bli, som Uno skrev under TV-resan till Filippinerna.
Jag kan bara hålla med Uno själv. De flesta låtarna är faktiskt skitbra. Precis som syftet bakom konserten.