Ute är det regnigt och glåmigt februariväder, men inne på Koordinaten lyser färgerna desto intensivare. Ardy Strüwer är tillbaka i Oxelösund. För vilken gång i ordningen vet han inte ens själv.
– Tredje eller fjärde, gissar Ardy men blir genast rättad av en representant för Oxelösunds Konstförening:
– Nej, fler måste det vara.
Kanske var det rentav här i Oxelösund som Ardy Strüwer hade sin allra första svenska utställning i slutet på 1960-talet. Det är i alla fall var Ardy själv hävdar tills en koll i en konstkatalog avslöjar att premiären nog snarare skedde på Sörmlands Museum i Nyköping 1967.
– Ja ja, så kanske det var, kommenterar Ardy.
Hur som helst har han rest runt för att hänga sina utställningar och medverka på vernissager i snart 50 år, och nu har han tröttnat, förklarar han.
– Det här är min tack och goodbye-utställning. Jag orkar inte längre. Folk får gärna ställa ut mina grejer om de vill, men jag följer inte med fler gånger.
Den bristande orken verkar gälla även intervjuer. Ardy Strüwer är ytterst ovillig att svara på frågor och hänvisar till ett A4-papper där han sammanfattat sin karriär och berättat om sin konst.
– Jag kan inte sitta här och svara på en massa frågor.
Något motvilligt pekar han ändå ut sina senaste verk, en rad målningar med stora pyramider i centrum.
– Jag gillar den mystik som finns kring pyramiderna, hur de är byggda och så.
Annars är kvinnokroppen det motiv som hängt med Ardy Strüwer längst. Han säger själv att hans målningar är en hyllning till kvinnan och drömmarna. Men i motiven kan också flygande paprikor, fjärilar, dalahästar, ballonger och exotiska blommor dyka upp. Surrealism föreslår, men Ardy själv föredrar beteckningen "postmodern sensualism".
De starka färgerna har också funnits med sedan slutet på 1960-talet, och Ardy Strüwer kallar dem "min signatur".
– Jag försöker skildra en härlig sommar som aldrig tar slut.