Fönstret i Sara Lundkvists ateljé är en liten utställningsyta i sig. Här står ett tjugotal av de glasskulpturer hon skapat på senare tid – klot, pyramider, former som är sina alldeles egna.
Några är gjorda av uranglas som lyser i mörkret. Andra är intrikat marmorerade. Ingen tar plats med sin storlek; samtliga med sina färger och mönster.
– Det är kul, för själv klär jag mig nästan bara i svart. När jag skapar är det i färg, säger Sara Lundkvist.
Hon är uppvuxen i Nyköping, men gick Konst och form i Norrköping eftersom gymnasieprogrammet inte fanns i hemstaden för 15 år sedan. CV:t har vuxit sig långt, långt sedan dess. Magisterexamen från Konstfack, glasutbildningar i England, Danmark, USA och Småland.
Egentligen var det inte alls glas hon skulle ägna sitt konstnärskap åt. Men så insåg hon att hon behövde utmanas.
– Det är svårt med glas och det lockade mig. Och även om det låter klyschigt så handlade det om hettan och hela den biten också. Det är så fascinerande med det här materialet, hur det går från seg sirap till skört glas som kan gå sönder.
Hon fixade sommarjobb i en glashytta. Fick prova på hantverket. Blev fast. 2004-2006 gick hon glasskolan i Orrefors, och det hörs på henne att det var en tuff tid.
– Att bo i Smålandsskogen är speciellt, helt klart. Och alltihop var väldigt kopplat till bruket. Hela andra året så var jag på bruket och hängde med gubbarna där. Det är en väldigt speciell miljö.
Sara visste hela tiden att det var konstglas hon ville syssla med. Inte bruksglas. Några vackert marmorerade dryckeskärl står visserligen uppradade vid väggen i ateljén, men det är också det enda.
Desto större plats tar det skurna, infärgade fönsterglaset som bildar ett arrangemang under taket, och glaset som är format som skivad sten. Sara Lundkvist tycker om att leka med materialet, utforska dess gränser och utmana sig själv i fråga om vad hon kan få det att likna.
Hennes pyramider – som är gjorda av glas men till förväxling lika marmor – säljs sedan en tid tillbaka i anrika inredningsbutiken Svenskt Tenn.
– Det är roligt, så klart. Men jag skulle gärna vilja se mina verk som offentligt utsmyckning någonstans, för jag tycker att konst ska finnas där människor finns och vara tillgänglig för alla.
Sara är, i ordets bästa bemärkelse, idealist och ser sitt konstnärskap som ett sätt att undersöka och ifrågasätta objekts värdeladdning. Relationerna dem emellan finner hon också intressanta. Hennes bidrag till utställningen på Nationalmuseum är vad hon kallar ett spel – en mini-installation där besökarna får flytta runt på föremålen som de vill.
Till bilden hör också viljan att förändra det hon konfronterades med i Småland: ett fält inom konsten som, till skillnad från vad den oinsatta kanske tror, är extremt mansdominerat.
– Det sjuka är att det brukar vara fler kvinnor än män som går utbildningen, men det är aldrig någon kvinna som får jobb på bruket sedan. De får väl sitta och måla på muggar eller något.
Snart drar Sara i gång en serie kvinnoseparatistiska glasträffar som ska bereda väg för en mer jämställd glasscen. "Glass Thursdays" kallar hon dem.