I Jan Eds vardagsrum står målningarna i travar. Vanligtvis har han inte den egna konsten exponerad på det här sättet hemma, men snickaren har just varit här med 17 nyinramade bilder inför helgens vernissage på Handmade.
– Det var skönt för plötsligt kände jag att jag faktiskt hade något att visa upp. Inför varje ny utställning tvivlar jag och tänker att jag inte har något som duger att ställa ut, men nu är jag nästan lite stöddig i stället.
Ett besök i husets källare avslöjar att konstverksbrist hur som helst inte är någon risk i Jan Eds liv. Han är en produktiv målare och i ett specialinrett hemmagalleri är travarna ännu fler än i vardagsrummet. Ändå är det inte så ofta han har separatutställningar.
– Jag vill aldrig komma i det läget att jag får stressa och stå och måla ihop verk till en vernissage. Att jaga kvadratmetrar på duk funkar inte för mig. Då har jag hellre utställningar lite mer sällan.
Det är oväntat prydligt och undanstädat i Jan Eds ateljé. Men det är inte för att SN:s fotograf ska komma på besök, försäkrar han. Är det rörigt kan han helt enkelt inte jobba. Och när han beskriver sitt sätt arbeta förstår man att rutinerna kring måleriet är viktiga.
– Jag gör först en svartvit skiss i blyerts där jag försöker fånga stämningen och linjerna i målningen. Sen skissar jag lite löst med kol på duken och därefter är det bara att börja jobba med färgerna.
Däremot är det inte säkert att den färdiga målningen blir precis som skissen.
– Nej, vid staffliet uppstår ju en egen process och jag kanske inte ens är på samma humör då som när jag gjorde skissen.
Jan Eds konstnärskarriär sträcker sig 50 år bakåt i tiden, men hans tidiga verk är långt från det han gör i dag.
– Ibland möter jag folk som säger att de köpte en tavla av mig på 60-talet och bjuder in mig att titta på den. Jag går aldrig dit. På den tiden satt jag utomhus och målade glittrande vatten och vackra träd. I dag har jag svårt för det vackra.
Ändå vill han inte kalla sitt måleri abstrakt.
– Nej, man kan ana saker och figurer i mina målningar. Då tycker jag abstrakt är fel ord.
I ateljén brottas Jan Ed med färgerna. Gult är favoriten, trots att det är en svår kulör.
– Jag gillar skitiga färger, men gult blir liksom skitigt på fel sätt. Och man sen fått till det gula gäller det att hitta en bra kompis till den. Ofta blir det grått, men även blått kan fungera trots att jag tycker att det är en rätt banal färg.
Helst ska arbetet i ateljén gå snabbt. Annars är Jan Ed "illa ute", som han själv uttrycker saken.
– Jag grubblar inte så mycket på mina målningar och om jag måste peta i efterhand blir det inte bra. Då målar jag över eller skär sönder skiten.
Hur ofta händer det?
– Rätt ofta. En hel del av det jag målat hamnar på Björshult i småbitar.
Recensenter och andra som kommenterar Jan Eds konst hittar ofta musikreferenser i dem. Tyvärr oftast jazz, konstaterar Jan med ett snett leende. Han har alltid musik i hörlurarna när han arbetar, men helst rock eller rock.
En än så länge ouppfylld dröm är att stänga in sig i ett rum med en musiker som genom sitt spel får dirigera Jans penslar.
– Han får spela i två timmar och när han sätter punkt ska min målning vara klar. Det vore kul om nån med kamera dokumenterade penseldragen och musiken och sen kunde musikern få berätta hur nära han tycker att jag kommit hans musik.
Vad skulle det bara för musiker i så fall?
– Oj, det var en svår fråga. Men det får vara nån skitig musik, kanske nån av de svesnka hiphoparna. Eller en riktig dunderopera.
Kattis Streberg
Fakta: Utställningen på Handmade öppnar i dag, påskafton, och pågår till den 4 maj.