Han undersökte henne som vore han exteriördomare på en taxutställning, med en total avsaknad av empati. Han avrundade med ett: "Vet ni vad Morbus Down är?"
Där och då försvann marken under våra fötter. Oro, sorg, ilska, förtvivlan. En flodvåg av känslor vällde in och vi lät den komma. Vi bjöd inget motstånd utan tillät oss att känna.
Runt oss slöts en cirkel av ljus. Utsträckta händer tog emot oss när vi föll. Vänner, familj och BB-avdelningens fantastiska personal. Vi stannade en vecka på BB och döttrarna kom på besök. De såg inte sina rödgråtna föräldrar. De såg sin syster.
Storasystrarnas lycka när de varsamt smekte hennes fjuniga hjässa. Deras ögon som lyste av stolthet. I bilen på väg hem sjöng de Kompissången och tog i extra i slutklämmens “Åh, vilken tur att just vi har varann". Det var förlösande och efter den första tidens kaos skingrades orosmolnen snabbt.
Visst var det svårt att värja sig i början mot de välmenta som ville trösta: “Dom ä’ ju så glada, tänk bara på Glada Hudikteatern"!
Jag har aldrig gillat generaliseringar. Vår lilla tjej är inte ett syndrom, hon har Downs syndrom och det är en milsvid skillnad. Var inte rädd för att fråga, jag svarar gärna om jag kan.
Hon fick namnet Signe och visst är hon vår välsignelse.
När jag möter hennes ekorrpigga blick och hennes risgrynsleende. När hon sträcker sina armar mot mig och lindar dem hårt runt min hals i en kram som aldrig vill ta slut. När hon kiknar av skratt när storasystrarna hissar henne i luften. Där och då önskar jag att jag kunde återvända till det kala undersökningsrummet och viska till mig själv; “Gråt nu, men allt kommer att bli bra!"
Visst, det tar längre tid att lära, men vi får fantastisk hjälp av habiliteringens personal. Att få ett barn som behöver extra stöd är inte alls så dramatiskt som jag först trodde.
Signe är som 1,5-åringar är mest, en otyglad naturkraft i full färd med att upptäcka världen.
Vi har ingen reseförsäkring när vi checkar in vid föräldragaten med den packade BB-väskan i handen. För livets äventyrligaste resa finns ingen guidebok. Det behövs ingen sådan, bara kärlek i överflöd, tålamod och förtröstan.
Det sägs att vi föräldrar inte väljer våra barn, de väljer oss. Älskade lilla Signe, tack för att just vi fick bli dina föräldrar!