När jag kollar telefonen med högerhandens kalla fingrar, skjutandes barnvagnen med vänstern, undrar jag vad som är så viktigt att det inte kan vänta. Väntar någon verkligen desperat efter svar från mig, precis just nu?
Och när jag för tvåtusenelfte gången glömmer vad det var jag skulle kolla, vilken app jag skulle öppna, då undrar jag om det här verkligen är hälsosamt. Jag står där och bara stirrar på mobilens alla färgglada symboler.
Det här med att vara online jämt. Kan jag fortsätta så?
Klockan 22 på kvällen skriver jag till min vän, som råkar vara psykolog, på Facebook.
"Kan bara leda till fördärv…", svarar hon efter bara sekunder.
En humoristisk glimt i allvaret. Hon skriver vidare, mer seriöst: "Jag tror att vi stressar våra hjärnor, tappar kontakten med nuet och lär oss att hela tiden ha roligt och att vi kan svajpa bort det som är ointressant".
Jag tänker på hur sexåringen vant flippar mellan spelen i paddan och på hur sextonåringen snapchattar i tid och otid. Själv hugger jag mobilen direkt när jag vaknar, ivrig att få koll på nyheterna och på om någon mer har gillat min senaste bild på Instagram.
Jag tycker om att snabbt kunna ställa frågor och få svar, såväl till mina vänner som till Google. Men glädjen har lätt en bismak av tvivel.