Tårarna rinner nerför mina kinder. Jag tittar på det röda märket på benet och kliar, "de är kvar" utbrister jag.
Det är sensommar 2013. Jag och min storebror delar en studentlägenhet i Uppsala och vi har vägglöss.
Faktum är att jag under hela våren har haft stadigt sällskap om nätterna. Relationen har inte varit ömsesidig och min enda önskan är att varenda ett av dem blodsugande krypen ska dö.
Anticimex kom på en måndag första gången. Medan de sprayade väggar och madrass med gift var jag och min bror tvungna att lämna lägenheten. Det var därför något oroande att jag var tvungen att ligga på den giftindränkta madrassen om nätterna för att locka till mig djuren.
I slutet av våren var vi uppe i tio saneringar utan resultat. Mitt liv bestod av att febrilt sträcka mig efter telefonen på nätterna för lysa upp, för visst var det något som kröp vid fötterna. Anticimex försökte trösta mig med att lössen kanske svälter över sommaren.
Så börjar höstterminen och den andra morgonen vaknar jag förtvivlad. Anticimex kommer direkt.
Dagen efter det elfte besöket ringer telefonen, "hej vi ringer från Anticimex, vi hörde att du har problem med vägglöss", om det här är ett skämt så är det inte roligt. Under samtalet framkommer det att min värd har ett avtal för sanering och inte betalar något styckpris för det. Men efter åtta månader har de bedömt att jag är värd en extra insats. Det finns en metod som både giftfri och 100 procent säker enligt rösten i telefonen.
Det kostar dock 3 000 kronor per lägenhet. Det var en summa jag gladeligen hade tagit från min skrala studentkassa bara jag vetat om det.