Okej, jag har aldrig gått och lagt mig med en hundring i plånboken i trygg förvissning om att den räcker till att köpa både bacon, ägg och en liter färskpressad apelsinjuice till frukost, och vaknat upp till en värld där 100 spänn inte räcker till ett paket jäst ens.
Men jag upplever ständigt inflation i musikens värld, det har gjort att jag alltmer föredrar tystnad och att mitt Spotify-konto är sorgligt oförbrukat.
Man kanske kan säga att allt började med Elvis. Han var så bra, så fräck, så farlig och fräsch. Tills han fanns överallt, i dåliga filmer, omhuldad, folklig och utsmetad. Spiken i kistan för Elvis kom väl 2002 när Junkie XL gjorde en remix på låten "A Little Less Conversation" som blev en jättehit. Ingen vill väl nånsin höra en Elvislåt efter det?
Abba är ett annat exempel. Deras musik tålde min egen flitiga lyssning, klarade av Erasures tolkning på 1990-talet, då cd-skivans tidsålder infann sig och som för Abbas del även innebar försäljningssuccén med Abba Gold. Men musikalen/filmen "Mamma Mia" blev en hajp för mycket. Nu känns det som en skarvkoloni gjort Abbas musik till en steril plats i mitt musikliv. Nya akter flyttar ständigt dit, jag orkar inte räkna upp dem.
Men det finns artister som aldrig kommer att dö sotdöden på grund av överexploatering. Några för att de har dött, andra för att de har överlevt. Det handlar inte om kvantitet eller kvalitet, utan om integritet. David Bowie är en som vårdat sitt verk. Chrissie Hynde är en annan. Willy DeVille (1950— 2009) är en tredje, lyssna på honom eller på hans band: Mink DeVille.