Klockan är inte mer än sex på morgonen en vecka in i oktober när Inger Isberg tar de första stegen på Sörmlandsleden, i riktning mot Sjundarevirets mitt. Det är fortfarande mörkt och tyst ute; trafiken på väg 57 som hon lämnar bakom sig kommer i gång i takt med att solen går upp i öster. I sällskap med sina hundar går hon mer än 10 mil i veckan, men just nu är det inte bara själva promenaden som är syftet med skogsturen: hon är här för att visa sin närvaro, för att skydda vargarna.
– Rovdjur hör hemma här i vår natur, som alla andra djur, säger hon.
Sedan det första angreppet på får vid Molstabergs säteri i juni har hon tillbringat mycket tid ute i skogarna kring gården. Flera nätter har hon sovit över, antingen i bil eller i tält. Nu när hösten kommit nöjer hon sig med gryningspromenader. Men det finns andra som stannar ute hela nätterna.
– Det är alltid någon där säger hon, och syftar på sig själv eller någon av sina vargvärnande vänner.
Inger Isberg vill berätta om vad som händer "där ute", vad hon och hennes vänner fått vara med om: telefonsamtal där hon blir kallad hora, män som skriker åt dem att de inte får vara här, människor som följer efter dem på vägarna, prejning, uppslitande av bildörrar ...
Marlén Fuglsang som också tillbringat stora delar av sin tid i Sjundareviret de senaste månaderna fyller i. Hon har precis kommit hem efter tre nätter i skogen när vi hörs över telefonen. Sedan vargtiken blev skjuten i slutet på september har hoten eskalerat, berättar hon.
– De senaste nätterna har varit väldigt, väldigt obehagliga, säger hon.
Hon berättar hur de en natt hörde folk bakom sig ute i skogen, av och till under hela natten. Men trots att de bad dem komma fram gav sig personerna inte till känna utan stannade i skydd av mörkret och träden.
– Vi hörde hundar som skällde väldigt upphetsat, hundar som bedrev jakt helt enkelt, säger hon.
Enligt Marlén Fuglsang fick deras nattliga läger bara några dygn tidigare besök av polisen: någon i området hade anmält dem som tjuvar. En annan natt, vid fyratiden på morgonen, kom en bil med övertäckta nummerplåtar emot dem på en skogsväg, alltför smal för att två bilar ska kunna mötas.
– Den kommer farande i hög fart, med alla strålkastare och helljus på, säger Márlen Fuglsang.
Bilen som kom emot dem stannade bara några decimeter från framkanten på den bil hon själv satt i. Efter en stund backade den, berättar Marlén.
– När vi väl kom ut i en t-korsning körde han så att vi inte kunde åka i väg åt höger. Pang, så kom en bil från vänster.
Marlén säger att bilen hon satt i var blockerad – de kunde varken köra framåt eller bakåt. En man klev ur den nyanlända bilen och kom fram till passagerarsidan där Marlén satt och slet upp dörren.
– "Ni ska bara åka härifrån. Vet nog vilka djävlar ni är, ni är här för vargarna!", skriker mannen, säger Marlén, och berättar att när hon skulle kliva ur bilen slog mannen våldsamt igen dörren på hennes fötter.
Marlén Fuglsang ringde Södertäljepolisen och med dem i luren lyckades hon och hennes vänner ta sig från platsen. De åkte direkt till poliskontoret där händelsen polisanmäldes.
– Vi är väldigt trevliga, vi har aldrig varit aggressiva mot någon. Vi dokumenterar, hjälper polisen och länsstyrelsen. Det vi gör är att vi ger av vår egen tid, vår egen energi, vår egen fritid och betalar ur vår egen plånbok, säger hon.
***
Drygt tolv timmar efter det att Inger Isberg gett sig ut på Sörmlandsleden samlas någonstans mellan 50 och 100 jägare till ett möte vid Rönneberga i Järna. Parkeringsplatsen utanför den gamla bygdegården är full till sista platsen. I taket i lokalen hänger rosa och lila ballonger, som en påminnelse om att den även används till andra typer av tillställningar. I kväll är det Svenska jägareförbundet Södertälje som har bjudit in till informationsträff med rubriken Älg/vilt/varg/hund.
– Även om tiken är borta här nu så kan det komma nya vargar, säger Per Zakariasson, jaktvårdskonsulent och en av dem som håller i mötet, och hänvisar till erfarenheter från andra platser i Sverige.
Träffen han och hans kollega bjudit in till går till stor del ut på att informera om hur en jägare kan skydda sina hundar mot angrepp från varg. Vargar kan, menar Per Zakariasson, uppleva hundar som ett hot, som en konkurrent om bytesdjur eller om partners, eller som en inkräktande varg. Att jaga varg med hund kan vara en väg framåt, säger Zakariasson: genom att vargarna lär sig att hundar är förknippade med fara kan angreppen förhoppningsvis minska. Men den mest effektiva metoden är att minska antalet rovdjur. Att ta bort dem, som Per Zakariasson säger.
Många i lokalen skulle nog gärna se att så skedde. Det finns en oro i luften. Hur ska man tänka nu när älgjakten står för dörren? Ingen vill släppa sin hund i områden där det finns vargar.
– Min hund är för viktig för det, säger en kvinna i publiken.
Den 14 augusti fattade Länsstyrelsen i Stockholm beslut om skyddsjakt på en vuxen varg i Sjundareviret. Men beslutet kunde inte verkställas, och från jägarnas synvinkel är det uppenbart att det beror på att det var så mycket folk – vargvärnare, eller vargkramare som vissa skulle välja att kalla dem – i rörelse i området. Någon i publiken på bygdegården frågar om mänsklig närvaro i reviret kan göra vargarna mindre skygga. Per Zakariasson tror det.
– Jag vet inte, men jag tror att det är jättedåligt att djur exponeras för människor, säger han.
Jägarna som utsetts att genomföra jakten polisanmälde störningarna, men polisen skyllde enligt Ola Wälimaa, Svenska jägareförbundets förbundsjurist som är med på mötet i Järna, på att det var svårt att bevisföra när de som var ute i skogen bara sa att de plockade svamp.
Wälimaa är med på mötet främst för att prata om jaktförordningens paragraf 28. Frågorna är många: Vad är det som gäller egentligen? När får man döda en varg för att skydda ett tamdjur?
– Innan man dödar ett rovdjur måste man först försöka skrämma det, eller avvärja ett angrepp på annat sätt, säger Wälimaa.
Men paragraf 28 i jaktförordningen tillåter ändå tamdjursägare att döda rovdjur som hotar deras djur. Sedan juli 2013 måste en paragraf 28-skjutning anmälas till länsstyrelsen. Tidigare var det polisen som tog emot anmälan, men då fanns det enligt Wälimaa åklagare som ansåg att det alltid borde inledas en förundersökning och skickade polisen efter skytten.
– Det blev vi förbannade på och lyckades få till att anmälan ska lämnas till länsstyrelsen i stället. Det har funkat ganska bra, utom i Stockholms län nu då, säger Ola Wälimaa.
I slutet på september dödades alfatiken i Sjundareviret. Skytten hävdade att han agerat för att skydda sina tre hundar som var med honom vid tillfället. Länsstyrelsens besiktningsmän kom fram till att allt skett i enlighet med lagen och alltså polisanmäldes inte skotten. Trots det tog Christer B Jarlås, åklagare vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål initiativ till en husrannsakan av skyttens hem. Mannen som skjutit vargen delgavs också misstanke om grovt jaktbrott. Jarlås ville inte motivera sitt agerande med mer än att det redan pågick en förundersökning om jaktbrott i Sjundareviret.
– Det här var en händelse som gjorde att vi var tvungna att agera i den utredning vi hade utan att kommentera närmare varför, sa han till SN dagen efter skotten.
Åklagare Jarlås hör, enligt Ola Wälimaa, till dem som alltid väcker åtal.
– Det påstås att det lagts ut kött i reviret, och att det utfästs en belöning för den som skjuter en varg, säger Ola Wälimaa.
– Det där är bara en massa skitsnack, hörs det från publiken.
Risken med den typen av följder är att ingen kommer vilja anmäla sig själv i framtiden, menar Ola Wälimaa.
En fråga ställs om varför vargen ska finnas överhuvudtaget, gör den någon nytta?
– Det är lite som att ha inbrott hemma, man kan plötsligt inte slappna av. Jag har fönstret öppet så att jag hör hur fåren bräker, säger en man i publiken, som uppger att han har ett 50-tal får på sin gård, om känslan av att bo i ett vargrevir.
***
Anders Nilsson möter upp i receptionen i Lagårn på Öster Malma där Svenska jägareförbundet har sitt huvudkontor. Han är jaktvårdskonsulent med ansvar för Sörmland, och det var honom som Länsstyrelsen i Stockholm utsåg till jaktledare för skyddsjakten i Sjundareviret. Tillsammans med två biträdande jaktledare utsåg han det jaktlag som sedan satt på pass i skogarna kring Molstaberg. Under de fyra veckor som jakten pågick var de aldrig i närheten av att skjuta någon av vargarna. Till en början kom det in observationsrapporter från närboende, men mot slutet av perioden tycktes vargarna befinna sig någon annanstans, och mycket riktigt revs också får på en gård i Hölö. När jaktperioden var över var det inget annat att göra än att packa ihop och åka hem.
– Jag kan ju tycka att det var synd att man inte tog någon hänsyn till de synpunkter som kom in i överklagandet, att man begränsade jakten till fastigheten, säger Anders Nilsson så här i efterhand.
Länsstyrelsens beslut om skyddsjakt innehöll begränsningar gällande både det geografiska jaktområdet och vilka metoder som fick användas. Jakten fick bara bedrivas inom ett område kring den hårdast drabbade gården, och enbart vakjakt var tillåtet.
Anders Nilsson menar också att det faktum att området var så specificerat gjorde att närvaron av aktivister som ville stoppa jakten ökade: de visste precis vart de skulle bege sig.
– Bara två dagar efter att skyddsjakten gått ut så hade man ju ett nytt angrepp. Det visade med all önskvärd tydlighet att de där personerna inte alls var intresserade av djurskydd, att minska konflikten eller någonting. Det handlade bara om att skydda den här vargen, säger han.
Enligt Anders Nilsson och Jägareförbundets uppfattning handlar skyddsjakt om att avliva en skadegörande individ så snabbt och effektivt som möjligt. Nu var det inte möjligt, och det innebar en enormt påfrestande situation för markägarna, menar Anders Nilsson, som ser sig själv mest som ett verktyg i sammanhanget.
När Göran Åström, miljödirektör vid Länsstyrelsen i Stockholm, uttalade sig i P4 Stockholm och sa att myndighetens syfte inte var att döda vargen utan att skydda tamdjuren blev det starka reaktioner inom jägarkåren.
– När tiden gick ut undrade vi hur lång tid det skulle ta innan de packar ihop och åker iväg, de här som var där för att skydda vargarna. "Det tar nog inte många dagar innan vargen är tillbaka och tar djur", sa vi. Och det var ju precis vad som hände.
Nu när tiken blivit skjuten spekuleras det i huruvida vargarna kommer att bli kvar eller inte.
– Finns det valpar i reviret är situationen för jägarna ju i princip oförändrad, säger Anders Nilsson.
Han har inte upplevt några hot kopplade till skyddsjakten i Sjundareviret, men han vet att kollegor i andra län blivit utsatta. Han har inte heller hört talas om att det skulle ha varit aggressiv stämning under själva jakten.
– Som en aktivist sa i SN: "De vet att vi är här och vi vet att de är här", mer än så var det inte, säger han, men berättar att han hört att det finns en hotbild mot mannen som sköt vargen.
– Det är märkligt att hela situationen kan röra upp så mycket känslor.
***
Peter W Eriksson är inte det minsta förvånad över vad som händer i Sjundareviret just nu. Han hade snarare förutspått det.
Han bor i trakterna kring Riala utanför Norrtälje och har upplevt den splittring ett vargrevir kan ge upphov till på nära håll. Han berättar att han alltid varit intresserad av djur, och att han en gång i tiden hade en vapenbutik, men nu var det flera decennier sedan han jagade. Rovdjur har alltid fascinerat honom, men det var först när han i slutet av 00-talet plötsligt bodde mitt i ett vargrevir som han blev engagerad på riktigt.
– För min del känns det som att om det ska finnas rovdjur för kommande generationer så måste någon stå upp för dem.
Under några år hjälpte han länsstyrelsen att spåra och leta spillning, och fortfarande i dag säger han att han lägger all sin fritid på rovdjuren, så pass mycket att hans fru nog tycker att han lagt mer tid på vargarna än på sina barn.
Mellan 2009 och 2013 försvann totalt fyra vargar i området kring Riala. På Länsstyrelsen i Stockholms hemsida står det att man inte vet vad som hänt med vargarna i reviret, men att inget pekar på att deras försvinnanden orsakats av något brott. Peter W Eriksson berättar att han fått höra att en av valparna ur den första kullen som föddes i reviret lurades in i en hönsgård och slogs ihjäl med ett vedträ.
– Det kan stämma, men det behöver inte göra det, säger han.
Den första alfatiken i reviret var märkt med GPS-sändare, ändå försvann hon.
– För att den ska vara borta så måste de ha eldat upp den, säger Peter W Eriksson.
När tiken försvann var valparna bara några månader gamla, precis som nu i Sjundareviret. Skillnaden där var att det även fanns årsgamla syskon i flocken. Valparna växte till sig och först när de var omkring tio månader gamla gav sig hanen av i jakt på en ny partner. Han träffade en i Forshaga i Värmland och från den kull som föddes där 2013 härstammade den tik som senare kom hit till Sörmland.
Peter W Eriksson berättar att vargarnas försvinnande ledde till att polisutredningar inleddes, men inga åtal väcktes. I dag ansvarar Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål för utredningar av jaktbrott mot de fredade rovdjuren, på den tiden var det den lokala polisens ansvar.
– Det är synd att den enheten inte fanns då, då hade det blivit en helt annan utredning här. Det är så många släkter som är kopplade till varandra och till polisen och jägarna, hävdar han.
– Man måste ta dem på bar gärning för att det ska kunna lösas.
När brottsförebyggande rådet (BRÅ) 2007 kom med en rapport om illegal jakt på stora rovdjur drog de slutsatsen att endast några promille av alla de jaktbrott mot stora rovdjur som begås klaras upp. "Den illegala jakten äger rum i en stämning av misstro mot myndigheter och oförsonlig kritik mot rovdjurspolitiken, och få personer träder fram och anmäler brott eller vittnar i domstol. [...] Eftersom rovdjurspolitiken är ifrågasatt finns det ett indirekt stöd för den illegala jakten" stod att läsa i rapporten, vilken fick undertiteln "Konflikt i laglöst land?"
I Riala växte motsättningarna med tiden. Peter W Eriksson berättar att kött marinerat i glykol lades ut – något som leder till en plågsam död för den som äter det, oavsett om det är en varg eller en hund. Han säger också att rovdjursstängslet längs motorvägen klipptes upp på ett 50-tal ställen och att färskt rådjurskött lades ut på insidan av stängslet för att locka ut vargarna på motorvägen. Vad de som ville ha kvar vargreviret gjorde säger han inte så mycket om, men han liknar grupperingarna vid två gäng ligister.
– Det var helt galet. Det hände jättemycket konstiga grejer. Sjundareviret är ju bara i sin linda. Det kommer att eskalera, säger han.
***
Hur kommer det sig då att just vargen – som för övrigt är ett av få djur som kan omtalas i bestämd form utan att en specifik individ åsyftas – rör upp så mycket känslor? Gillis Herlitz är etnolog och en av författarna till boken Vargen – hatobjekt eller kramdjur.
– Vargen är en symbol, den är inte bara ett djur, säger han.
I vargarna, menar han, kanaliseras kampen mellan dem med makt och dem som saknar den, mellan beslutsfattare och glesbygdsbefolkning. Förenklat är det jägarna och miljörörelsen som står emot varandra, två grupper som hämtar sin information från helt olika källor.
– Jägare läser inte vetenskapliga rapporter, de tror inte på dem. De bygger sin kunskap på egna iakttagelser och snack i omgivningen, säger Gillis Herlitz.
Enligt honom handlar det i grund och botten om människans förhållande till naturen.
– Om människan är överordnad naturen så har man också rätt att skjuta bort vargen. Är vi däremot en del av naturen så har vi ingen rätt att överhuvudtaget ingripa mot djur.
För människor som har naturen som fritid – framför allt då de som bor i stadsmiljö – kan vargen vara ett spännande och exotiskt inslag. Har man däremot naturen som nytta – som lantbrukare och jägare – så är vargen främst ett problem.
Samtidigt påpekar han att det säkerligen finns massor av jägare som är positiva till vargen, och många i miljörörelsen som är kritiska till kategoriska uttalanden om vargens plats i samhället. Men fundamentalisterna dominerar sina omgivningar, enligt Herlitz: att ställa sig upp och säga emot riskerar att leda till utfrysning. Herlitz citerar den tyske psykoanalytikern Erich Fromm: Människans djupaste rädsla är att avskiljas från andra människor.
Historiskt sett har vargen setts som listig, grym och blodtörstig, berättar Gillis Herlitz. Vargen var ett gissel för människor med boskap och hundar, och på 1200-talet riskerade den som inte deltog i jakten på varg böter. Och under 1900-talets första hälft var det svenska statens uttalade vilja att utrota vargarna.
– Det var skottpengar på varg. De sågs som skadedjur.
Först 1966 ändrades den officiella inställningen, men då fanns det inte längre någon vargstam värd namnet att tala om. Under en period var vargarna i stort sett utrotade från Skandinavien. Utvecklingen vände 1983, då föddes en första överlevande valpkull i värmländska Nyskoga. I dag stammar alla vargar i Sverige och Norge från sju invandrade grundarvargar. Enligt Naturvårdsverket fanns det under vintern 2014/2015 omkring 415 vargar i Sverige. I början på oktober kom myndigheten med en ny rapport som slog fast att det behövs minst 300 vargar för att stammen ska hållas livskraftig, en höjning med 30 vargar mot tidigare prognoser. Vad sedan politikerna gör med den informationen återstår att se.
För att klyftan i vargfrågan ska kunna överbryggas menar Gillis Herlitz att flera saker krävs, bland annat att alla har respekt för varandra och inser att andras åsikter kommer ur en världsbild som inte stämmer överens med den egna. Att lyfta fram de människor som inte utgör extremen är en annan del av lösningen, tror Gillis Herlitz.
– Skulle mittenrösten öka i volym så kommer säkert fler att ansluta. Men man kommer ingen vart om man kallar varandra för idioter.
***
Himlen över Sjundareviret färgas svagt rosa. Först när solen nått över trädtopparna lättar frosten och dimman över sjöarna och de öppna markerna. Inger Isberg berättar att hon är medveten om att hennes namn förekommit på olika facebook-forum, vissa tycks ha som sitt främsta syfte att smutskasta meningsmotståndare. Det gör henne ingenting, snarast känner hon sig hedrad. Inte heller är hon rädd när hon är ensam ute i skogen, trots alla hot och aggressioner.
– De vill bara skrämmas, säger hon.
När Inger Isberg börjar prata om det senaste angreppet på får, det som inträffade strax efter att skyddsjaktsperioden tog slut, säger hon att hon tror att det var arrangerat: de två tackorna låg där det inte fanns något stängsel.
– Jag tror att de var uttjänta, säger hon, med tillägget att hon misstänker att de var åtlade, det vill säga utlagda som bete i syfte att locka dit vargarna, eftersom de gick ensamma i hagen.
Djurägarna på Molstaberg har tidigare avböjt att medverka i media, men deras juridiska ombud Björn Aschan har i tidigare intervjuer med SN uttryckt åsikten att länsstyrelsen och naturvårdsverkets har skött hela historien ytterst dåligt. Han menar att det inte finns något stöd i lagen för att tvinga djurägare att ha stängsel som håller rovdjur ute. Och de bidrag som erbjudits har varit förenade med sådana villkor att de omöjligt har kunnat accepteras.
– Alla de här lammen har ägarna förlöst. Nu har de blivit av med närmare femtio får. Det är alltså en stor del av deras besättning, och de får inget stöd från myndigheterna, sa Björn Aschan till SN i mitten på september.
Förklaringen till att två tackor gick ensamma i en hage vid det senaste vargangreppet är att resten av flocken strax därinnan flyttats till en annan hage: de här två fick de inte att följa med.
Skotten mot vargtiken den 29 september kallar Inger Isberg en provocerad paragraf 28. Men hon medger också att det är lätt att bli misstänksam mot det mesta i sådana här lägen.
– Fantasin skenar iväg, hos andra likväl som hos oss, säger hon.
I början på oktober dök det upp lappar på olika platser i Järna. Någon utlyste en hittelön på 1 000 kronor för den som avslöjade vem som låg bakom vargtikens död. Informationen skulle lämnas till en anonym mejladress. Från jägarnas sida antar man att lappen kommer från någon av dem som tidigare störde jakten. Inger Isberg å sin sida är säker på att det inte är någon av hennes vänner som har satt upp den.
– Det är en provokation mot oss, från andra lägret så att säga, säger hon.
Precis som jägarna spekulerar Inger Isberg och hennes vänner i vad som nu ska hända i reviret. När vi ses har ingen sett hanen på mer än en månad och ryktet går att även han skulle vara skjuten och nedgrävd.
– Jag tror med säkerhet att hanen redan är försvunnen, säger Inger Isberg.
Inte heller den dagen ser hon några spår efter vargarna under sin promenad i reviret, men en vecka senare hittar länsstyrelsens besiktningsmän spillning som de med säkerhet säger kommer från hanvargen, något som förstås glädjer Inger.
– Jag är lycklig om jag har fel, vilket jag innerligt hoppas!