På Akademiska sjukhuset i Uppsala ligger Anders Sundö uppkopplad till dialysmaskinen. Den börjar blinka och tjuta för att påkalla uppmärksamhet. Det är dags för allra sista dialysen innan operationen som kan förändra hans liv.
En sköterska konstaterar att de behöver spruta in koksaltlösning i hjärtat för att slangen som suger blod ska släppa från hjärtväggen.
– Det är ungefär som när man dricker saft ur ett sugrör. Kommer man för nära botten på glaset så får man inte i sig någon saft, säger Anders.
En sköterska förbereder sprutan medan en annan håller koll på dialysmaskinen.
– Det känns som om Jonas ger mig livet tillbaka. En andra chans och det går inte att tacka tillräckligt många gånger, säger Anders och syftar på att vännen Jonas Malmgren ska ge honom en av sina friska njurar.
Det är juni och knappt fem månader sedan han fick beskedet, dagen före nyårsafton.
– Jag får citera prins Daniel, mina känslor var all over the place.
Jonas och Anders växte upp några hundra meter från varandra, men var inte kompisar som barn. Det var först på dåvarande Isbergsgymnasiet i Oxelösund, som de lärde känna varandra via gemensamma kompisar. De festade en hel del tillsammans men framför allt delade de intresset för paintball. De tränade, tävlade och anordnade turneringar. Umgicks frekvent under lite drygt tio år. När båda sedan fick barn avtog kontakten och de senaste tio åren har de bara setts sporadiskt. Glöggfika och något nyårsfirande.
Så i september 2014 sitter Jonas på tåget hem till Nyköping från en In Flames-konsert i Göteborg. Han är sliten och trött och scrollar Facebookflödet. Där ser han en statusuppdatering från Anders.
Jonas visste att vännen hade problem med njurarna, men trodde att det skulle ordna sig inom familjen. Först nu förstår Jonas hur allvarligt läget är.
Eftersom Anders har en ärftlig njursjukdom, som barnen också kan drabbas av, har Anders fru Mikaela valt att spara sin njure till dem. Anders får ställa sitt hopp till någon utifrån. Där finns Jonas.
– Här sitter jag på tåget bakfull och har skitat ner min kropp. Jag måste kolla upp om jag kan göra något, tänker han.
Lars Bäckman, sektionschef för transplantationskirurgi vid Akademiska sjukhuset, berättar vad det innebär för kroppen när njurarna fungerar dåligt.
– Allt i kroppen blir tokigt, uttrycker han det.
Vätskebalans, saltbalans och kalkomsättning sköts av njurarna. Likaså regleringen av blodfetter, blodtryck och vitamin B. En njure fungerar som ett filter och vilken kapacitet njuren har är helt avgörande.
En person med friska njurar, som Jonas Malmgren, har 100 procents förmåga att rena blodet, om man uttrycker det lite slarvigt. Har man en kronisk njursjukdom får man symtom när njuren är nere på 20 procent. Vid 8-10 procent krävs bloddialys.
Den tar patienten tillbaka till ungefär 15 procent.
– Vilket inte bra. Men du överlever och håller näsan över vattenytan, säger Lars Bäckman.
I mars i år opererades Anders Sundös sjuka njurar bort och han började gå på dialys tre gånger i veckan. Det sliter på kroppen och är tidskrävande.
Lars Bäckman beskriver dialys som att sköta ett halvtidsjobb, minst. Patienter som vill resa måste få gästdialys och hela familjens aktivitet begränsas. Dödligheten för en dialyspatient är betydligt högre än för personer med friska njurar.
– Det finns inget försäkringsbolag i världen som skulle teckna en livförsäkring för en dialyspatient, säger han.
I dag, i september, är det ett år sedan Anders Sundös njurfunktion sakta började försämras till följd av hans ärftliga polycystiska njursjukdom. Den gjorde att cystor, vätskefyllda blåsor, utvecklades i njurarna. Kroppen förgiftades och han mådde allt sämre.
Han valde trots det att jobba heltid på SSAB till dess att de limpastora njurarna, nästan tio kilo tunga, opererades bort.
– Jag var idiottrött när jag kom hem efter jobbet.
Nu känner han att yrkesstoltheten och behovet av att visa sig duktig gick för långt.
– Det var som en social fasad jag ville behålla. Skulle bevisa att jag kunde leverera till SSAB och inte visa mig svag, säger Anders.
Jonas bestämde sig direkt den där dagen ombord på tåget. Anders behövde njuren mer än han själv. Och, framförallt, Anders tre barn behövde sin pappa.
De sista månaderna under 2015 gick han på kontroller för att bli godkänd som donator. Han ville inte ge Anders några förhoppningar innan han visste att det skulle bli av.
Med en ny njure skulle Anders kropp kunna nå en reningsgrad på 50-70 procent. Han skulle dock för alltid få ta mediciner för att förhindra att kroppen stöter bort organet.
I Uppsala i juni, dagen före transplantationen, berättar Anders att han ser mest fram emot att kunna dricka saft och vatten igen. Som dialyspatient har han haft en begränsning av vätskeintaget. En liter om dagen. Det har gjort honom skicklig på att bedöma volymen i olika behållare.
– Det där glaset rymmer 175 ml, säger Anders och pekar på ett Duralexglas på en bricka vid dialysmaskinen.
Det blir fredag. Hemma i Nyköping och Oxelösund firar gymnasieeleverna sin studentexamen samtidigt som Anders och Jonas ligger sövda i varsin operationssal. Kirurgsköterskorna är redan på plats och kirurgen Vivan Hellström utför hygienrutinerna innan hon kliver in. Alla presenterar sig för varandra och hon går igenom dagens uppgift. Anders buk öppnas och teamet påbörjar arbetet med att frilägga de blodkärl där Jonas njure ska sys fast.
I Sverige görs ungefär 450 njurtransplantationer varje år, men bara under första kvartalet 2015 var det 609 personer som väntade på en ny njure. Antalet levande donatorer, som Jonas, ser ut att öka över tid. Det behövs.
– Vi har fler väntande patienter än vi har avlidna donatorer, säger läkaren Lars Bäckman.
Förra året transplanterades njurar från 166 avlidna donatorer, vilket var fler än någonsin, men Bäckman analyserar att det antagligen är en tillfällighet snarare än en trend.
Lars Bäckman är kritisk till att antalet avlidna donatorer inte är högre. Viljan att donera sina organ efter döden är hög i Sverige, men han ser problem i sjukhusens organisation.
Sverige har 75 intensivvårdsavdelningar där potentiella avlidna donator kan finnas. Förra årets siffra på 166 skvallrar om två donatorer per sjukhus och år. Det är dock ett snitt. Akademiska och Karolinska universitetssjukhuset står för omkring 80 av de njurar som kommer från patienter som dött.
– Det betyder att visa sjukhus inte har några alls och det på flera år. Vilken vana har personalen på de sjukhusen att hantera den här knepiga situationen, undrar Lars Bäckman. Jag tror att det missas en hel del. Inte med flit, men man tänker helt enkelt inte på organdonation, fortsätter han.
Lagstiftningen påverkar också antalet avlidna donatorer, enligt honom. Svensk lag säger att vård bara får bedrivas för patientens eget bästa. För att bli aktuell som donator ska patienten bekräftas vara hjärndöd men ha blodcirkulationen igång.
Bäckman förklarar hur problem kan uppstå exempelvis vid en stor hjärnblödning, även om de anhöriga vet att patienten vill donera. Han undrar: Om vård bedrivs tills patienten konstateras hjärndöd, för vem bedrivs vården då? För patienten eller för den som är i behov av organen?
– Jag tror att den lagen kommer ändras. Varför skulle vi inte kunna lägga ett dygns extra intensivvård på den patient som själv vill donera och på det viset rädda många andra, säger Bäckman.
I augusti sitter Anders i skuggan på baksidan av radhuset i Oxelösund. Barnen håller sig i närheten med hjälmar på huvudet, intervjun verkar vara mer spännande än cyklarna.
– Nu får jag äntligen dricka, säger Anders och håller upp ett glas vatten.
Samtidigt medger han att målbilden, att få dricka obegränsat med vatten, blev lite av en besvikelse. Han fick snarare kämpa med att få i sig vätska och saknade aptit. Magen gjorde ont och han kräktes mycket. Läkarteamet bestämde sig dessutom för att öppna Anders igen och kolla så att blodet verkligen passerade in och ut ur den inopererade njuren.
Efter operationsdagen var Anders nya njure nämligen svårstartad. Urinproduktionen kom igång som den skulle, men hans kreatininvärde, ett mått på hur njurfunktionen utvecklas, var för högt.
Jonas och Anders ser på den veckan, när njuren inte fungerade tillfredsställande, på olika sätt. De hade på förhand fått veta att Jonas som donator antagligen skulle må psykiskt sämre medan Anders kunde vara på rejält mycket bättre humör. Båda skulle ha ont av operationen, men de skulle befinna sig på olika plan mentalt.
Anders visste att han hade fått något livsviktigt. Jonas hade en njure mindre.
– Jag kollade direkt efter magärret som avslöjade att operationen gått bra, säger Jonas och visar upp ärret på magen.
Anders minns hur de tillsammans kämpade med att komma i form efter operationen genom att gå rundor runt korridorerna på Akademiska. Han kommer ihåg hur han munhöggs med personalen och på kvällarna kommunicerade med sina barn via paddan.
Jonas beskriver tiden när njuren inte kom igång som väldigt tung.
– Jag ser mig själv som en ganska stabil person, men det blev tyngre än väntat.
Han försökte peppa Anders och höll fasaden uppe. Ville inte visa för Anders att han mådde dåligt över att njuren inte fungerade.
– Shit, har jag gjort allt det här och det blir kasserat. Jag mådde piss men kände att jag ville peppa Anders, säger Jonas.
På söndagen, två dagar efter operationen, blev det för mycket. Jonas hade tappat hoppet om att njuren skulle komma igång.
– Då mådde jag psykiskt riktigt illa och familjen kom upp till mig för att stötta.
Socialstyrelsens beräkningar visar att varje transplanterad njure kan spara 2-3 miljoner kronor enbart i sjukvårdkostnader. Donatorerna får inga pengar från staten, bortsett från omkostnader, och får inte ta emot pengar privat.
Lars Bäckman tycker att det är bra. Han tror att man lätt hamnar snett annars. Dessutom vill han inte ha en donations- eller transplantationsturism.
– Vid diskussioner tycker många att en årslön är en rimlig ersättning. En årslön för vem? Hur ställer vi oss till utländska medborgare som skulle komma till Sverige för att donera sin njure?
Anders Sundö däremot är positiv till att donatorer skulle kunna få betalt av staten, då han tror att fler skulle vilja donera och färre skulle tvingas gå runt sjuka. Samtidigt resonerar han runt problemen med en sådan lösning.
– Det kanske skulle bli en klassfråga, säger han.
Jonas, som redan från början var tydlig med att just Anders skulle ha hans njure och inte en okänd person i donationskön, anser inte att han är i behov av extra pengar efter donationen. Han tror inte på den lösningen.
– Jag tror att det kan bli en fälla för dem som har det ekonomiskt jobbigt. De kan se organdonation som en sista utväg.
Däremot tycker han att det kunde ha varit smidigare att få ekonomisk kompensation för inkomstbortfallet.
– Jag har varit tvungen att ligga ute med en hel del pengar, spara kvitton och ansöka på flera olika ställen. Det hade varit skönt om det hade fungerat smidigare.
Jonas ser sig som lika egoistisk som alla andra människor. Anders håller inte alls med.
– Det är galet stort. Det mest oegoistiska man kan göra, säger Anders.
Han har förhoppningar om att den nya njuren ska fungera i åtminstone 15 år.
– Det känns skitbra. Då hinner barnen bli vuxna, säger Jonas.