Niclas Zander, känd på trakten för sina konstutställningar vid Skottvångs grufva, och Emma Larsson flyttade till Belgrad i Serbien för att måla respektive plugga. Men när stadens parker fylldes av människor som lämnat allt förändrades deras fokus omgående.
– När vi skulle gå ut och ta en öl gick vi igenom en av de stora parkerna i Belgrad, det var jättemycket människor – nästan 1 000 personer – som bodde på marken. Det gick inte att inte göra något, säger Emma Larsson.
De blev engagerade i lokala organisationer, delade ut mat och förbättrade hygienen i de tillfälliga lägren. Och engagemanget ledde dem vidare, först mot gränsen mot Kroatien, sedan mot den mot Makedonien.
– Vi träffade en svensk organisation, Humanitet, som vi började arbeta med, säger Niclas Zander.
Vid gränserna gjorde de i ordning matpåsar och delade ut till de människor som försökte ta sig vidare genom Europa: bananer, vattenflaskor, tonfiskburkar, varma kläder ...
Innan Makedonien stängde sina gränser kunde 5 000 personer passera en och samma gränsövergång på en natt. I dag rör det sig snarare om 500 personer, berättar Niclas Zander.
Vid ett tillfälle var de med om att 5 000 personer stängts in bakom kravallstaket på gränsen mellan Serbien och Kroatien. Inget av länderna ville ta emot dem – gränspoliserna skickade dem fram och tillbaka. Utanför kravallstaketet stod poliser och representanter för UNHCR; FN:s flyktingorgan.
– Polisen vägrade släppa ut människorna när de var så stressade, säger Emma Larsson.
För att undvika att någon trampades ihjäl bildade Emma, Niclas och ett 20-tal andra volontärer ett mänskligt staket rakt igenom folkhopen. Människor slussades vidare med bussar, men det tog tid innan alla tagit sig därifrån.
– Det var en hård natt, säger Emma Larsson, och berättar att de den gången var i gång i mer än 30 timmar i sträck.
Att större internationella organisationer står vid sidan av och tittar på har de upplevt gång på gång.
– Det är i princip volontärer som gör allt, säger Emma Larsson.
Det har gällt vid gränserna mot Serbien så väl som i stora flyktingläger i Aten och på de grekiska stränderna.
– De stora organisationerna har resurser, men inte metoder för att distribuera, och när det enligt dem blir för farligt så låter de ofta bli, säger Emma Larsson.
Sedan slutet på december har Emma och Niclas befunnit sig på den grekiska ön Chios, strax söder om Lesbos och bara några kilometer från det turkiska fastlandet. Där har de nu blivit tillfälligt anställda av en sikhisk hjälporganisation baserade i England. Niclas tar hand om ett lager med donerade kläder och saker, Emma och en annan svensk tjej utbildar nya volontärer innan de ger sig ut på stränderna för att möta de människor som kommer med överfulla båtar från Turkiet.
Om det inte vore för jobbet skulle de i stället åka till Idomeni, på gränsen mellan Grekland och Makedonien. Där finns 13 000 människor samlade, i ett läger som är anpassat för 1 500. Sedan Makedonien stängde sina gränser kommer de inte vidare.
– Människor hungerstrejkar där nu, folk syr ihop sina munnar. En kille tog livet av sig, säger Niclas Zander, och pekar på vad som händer när de som kommit dit inte får en chans att ta sig vidare.
Genom kontakter har de lyckats få fram donationer till Idomeni. Ett stort soppkök som drivs av holländare och tyskar finns på plats.
– Varför kan inte de stora organisationerna lösa en sån sak? Situationen ändras, det kan gå över en natt, det finns inte tid att observera och diskutera, säger Emma Larsson.
I måndags kväll kom EU:s ledare överens med Turkiet om att alla flyktingar som kommer till Grekland ska skickas tillbaka till Turkiet, samtidigt som EU lovat att ta emot syriska flyktingar som redan befinner sig i Turkiet. Förslaget fick kritik från flera håll, och även Emma Larsson och Niclas Zander är skeptiska.
– Det är helt absurt att prata om att det ska göra det "mindre attraktivt" att försöka ta sig till Europa. De som kommer med båt har ju gjort det illegalt hela tiden, vad ska de göra nu, ta sig över ännu mer illegalt? frågar sig Emma Larsson.
– Det är ingen lösning att stänga gränserna. Det är tråkigt att tänka att det finns så lite solidaritet, säger Niclas Zander.
Ibland känner de att det de gör inte spelar någon stor roll i sammanhanget.
– De som kommer är oftast ganska glada, lättade, när de kommer iland. Vi som har varit på flera platser på "Balkanroute" baklänges vet vad som väntar dem. Laglig väg är det egentligen bara syrier som kommer vidare från Grekland, säger Emma Larsson.
Ändå åker de snart tillbaka till Chios – det känns bättre att göra någonting än att bara se på.