Förra sommaren bestämde jag mig för att ta en vit månad, ni vet efter varma kvällar med när en grillkväll med obligatoriskt vinpimplande avlöser nästa. Då gick det verkligen upp för mig hur stor del av min sociala samvaro som alkohol är inblandad i. AW-ölen, tjejmiddagen, söndagsmiddagen hos föräldrarna, lillördagen ... Min vita månad sprack efter två veckor, mest för att jag inte kände mig motiverad att fortsätta. Jag har ju inte problem, tänkte jag. Men mest var det nog för att jag tyckte att det var ganska trist att dricka mineralvatten när alla andra drack vin. Och om sanningen ska fram tycker jag det är gott att ta några glas när helgen kommer.
När jag sitter och skriver det här blir jag nästan lite rädd för mig själv. Funderar på om jag ens vill publicera, för även om jag inte har problem är minsta tendens till alkoholmissbruk fortfarande oerhört tabubelagt. Samtidigt är alkoholbruk är en av den sociala samvarons naturliga byggstenar. Det förväntas att man tar ett glas när man bjuds, man är tråkig om man låter bli. Men tar du för mycket är du plötsligt jobbig. Förlorad självkontroll är en av samtidens fulaste synder.
Så var går egentligen gränsen för att drickandet ska vara ett problem?
Jag ska inte säga att jag inte vet. Jag har haft personer i min nära omgivning, i min egen ålder, som jag sett sugas in i en negativ spiral där festandet tar överhanden och till slut förvandlas till något som inte alls liknar fest. Människor som inte alls passar in i mallen för en "alkis"; gubben eller gumman på parkbänken som dricker folköl. Nej, jag snackar om trevliga, smarta tjejer och killar med vanliga liv som drabbas av den fruktansvärda sjukdom alkoholism är.
För vardagsalkoholismen är nog långt mer utbredd än det talas om, inte minst bland unga.
Vi måste prata mer om alkoholism. Och prata mer om att även unga drabbas. SVT-serien Djävulsdansen som porträtterade medberoende på ett fint sätt har fått i gång debatten. Låt den fortsätta och så att vi kan bryta de tabun som fortfarande dominerar och står i vägen för de som vill söka hjälp, men inte orkar eller vågar.
I Lördag i dag kan du läsa om Natalia, en ung tjej vars festande slutade på behandlingshemmet. Hon fick hjälp och är i dag nykter. Jag hoppas att hennes och andra modiga som vågar prata om problemen leder till att fler vågar lyfta på locket och uttala de förbjudna orden; jag är alkoholist. För erkännandet är ju det berömda första steget.