En av Olle Brennius efterföljare som svensk FN-soldat var min bror Bertil, som tjänstgjorde i två FN-bataljoner på Cypern under åren 1975 och 1976. Läget var då fortfarande spänt på Medelhavsön efter den kaotiska sommaren 1974, då en statskupp stödd av den grekiska militärjuntan bara dagar senare följdes av den turkiska invasionen på Cypern. Den militärt överlägsna turkiska invasionsstyrkan hade efter en vecka kontroll över en tredjedel av ön, på dess nordliga sida.
Ett stort antal turister på Cypern befann sig plötsligt mitt i ett blodigt och fullskaligt krig. De FN-trupper som sedan 1964 varit posterade på Cypern, på grund av inre stridigheter, fick uppdraget att evakuera turisterna via de två brittiska militärbaserna på ön.
Turismen på Cypern dog nästan efter den turkiska invasionen och hade precis börjat vakna till liv igen när jag sommaren 1976 åkte dit för att sammanstråla med min bror, som skulle avsluta sin tjänstgöring som FN-soldat.
För att ta mig till Cypern bokade jag en resa med det enda svenska charterbolag som tagit upp Cypern som resmål igen. Intresset för Cypern som turistmål var fortfarande mycket lågt och räckte inte för något direktflyg dit. Jag och en handfull andra svenskar flög med ett plan som egentligen skulle till Kreta och blev avsläppta på flygplatsen i Aten. Därifrån fick vi flyga reguljärt till Larnaca på Cypern.
Jag vill minnas att reseledaren som mötte oss på flygplatsen berättade att noteringen den veckan var tolv svenska charterturister på ön.
Efter en vecka som turist på Cypern fick jag som gäst under några dagar bo på den svenska FN-bataljonens Camp Carl-Gustaf i Famagusta, i avvaktan på att Bertil skulle avsluta sin tjänstgöring. Också det intressant att få se en svensk FN-bas inifrån.
Planen var att vi tillsammans skulle köra tillbaka till Sverige med den bil som min bror köpt tidigare och haft stående på basen. På grund av det politiska läget var färja till Turkiet inte ett alternativ, utan första sträckan fick i stället bli en lång sjöresa via Rhodos till den grekiska hamnstaden Pireus. Knappt två veckor senare var vi en regnig kväll åter på svensk mark i färjeläget i Trelleborg.