Det beror förstås på vem du frågar, men jag tror att ganska många i min närhet skulle hålla med om att jag aldrig har haft någon direkt tonårsrevolt. – Dåliga dagar har vi alla, frispråkighet är sunt och lite smällande i dörrar hjälper bara luftcirkulationen i huset. Plugget och jobbet har väldig sällan kommit i andra hand för mig. Alkohol och brytande mot utegångsförbud har jag aldrig sysslat med. Nästan.
Trend och beroende idag är dock också träning. Och sådan har jag rätt tjurigt motsatt mig sedan högstadiet. Innan jag fyllde 15 var jag faktiskt riktigt hurtig. Tränade och tävlande i gymnastik, spelade tennis i perioder och körde friidrott. Jag tyckte rent av att det var riktigt kul. Nu föredrar jag stillasittande. Jag är nog den enda nu levande, svenska ungdomen som inte har gymkort.
Alla ni pigga och spänstiga gör mig trött. Ert flängande fram och tillbaka till gymmet, träningscyklandet, löpandet, inlinesåkandet, rullskidandet och stavgångandet gör mig vindögd. Alltför mycket prat om träning tråkar ut mig. Alla ni som umgås på gymmet, vilken planet kommer ni ifrån egentligen?
Efter intervjun med Malin Wahlne (i Lördag idag) började jag spekulera i orsaken till mina obstinata känslor. Jag kom på flera potentiella förklaringar. En var den växande kravhögen. Pressen är ju som vetligt redan stor på att man ska vara smal, smart, rolig, socialt kompetent och lyckad jobbmässigt. När ska man hinna och orka kirra epitetet vältränad också?
En annan idé var den att träningsvägran är kompensation för den klassiska tonårsrevolten jag aldrig hade. Nästan. Motion har väl alltid varit viktigt i min familj, men sedan några år tillbaka har det fått oproportionerligt stor plats i pappas liv. Sedan han upptäckte löpning har Lidingölopp, stafetter och maraton avlöst varandra i en strid ström. Mannen stannar ju aldrig! I 60-årspresent till sig själv har han köpt en startplats i New York Marathon. På många sätt är vi lika, jag och pappa, men här har jag alltså gått emot honom helt. Min högst konstruktiva plan är att i protest mot träningsvärlden stå vid målfållan i Central park och pressa donuts. Gärna på en segway.
Den sista potentiella förklaringsteorin stavas lathet. Men möjligheten att det är svaret på gåtan känns minimal. Jag, slö? Aldrig i livet.