En flicka går genom skogen mot järnvägen i natten. Hon pratar i telefon med en kvinna som försöker få henne att vända om, att tänka om. Kvinnan på andra sidan luren hör hur ett tåg tutar och svischar förbi. Sedan bryts samtalet. Flera långa minuter passerar innan telefonen ringer igen. Flickan hoppade aldrig utan vände självmant om.
Andra gånger har polishelikoptrar och hundpatruller sökt efter henne efter att hon rymt och poliserna har varit tvungna att brotta ned henne för att hindra henne från att hoppa eller från att skada sig själv – eller andra.
– Hon blir otroligt stark. En gång höll jag i henne för att stoppa henne från att hoppa rakt ut genom ett stängt fönster. Dagen efter hade jag träningsvärk i muskler jag inte ens visste fanns, säger kvinnan.
Hon är gift med Lindas pappa och har funnits med i Lindas liv sedan hon var några år gammal. Nu sitter hon bredvid sin man i ett trångt och varmt rum på en tidningsredaktion.
Framför sig har de mängder med papper. Ofullständiga utredningar. Journaler. Domar. Granskningar av boenden som avslutats och precis påbörjats. Och framför allt, beslut om omplaceringar.
Socialtjänsten omhändertog Linda när hon var knappt två år gammal enligt LVU, lagen om vård av unga. Socialen ansåg inte att hennes föräldrar, som skildes kort därefter, kunde ta hand om henne. Sedan dess har Linda blivit omplacerad av socialtjänsten 40 gånger.
– Hennes handläggare har ringt och frågat om de får göra ett avanonymiserat pilotfall i syfte att visa nya handläggare hur man inte ska agera i behandlingen av någon, säger flickans bonusmamma.
När Linda var runt nio år hävde socialtjänsten beslutet om LVU och föräldrarna fick återigen delad vårdnad om henne med assistans av socialen.
– De sa till oss att vi skulle trygga henne i beslutet att hon skulle få bo kvar hemma nu och att hon inte skulle behöva flytta mer. Så vi gjorde det, säger bonusmamman.
Men socialen omhändertog Linda igen efter två år hos föräldrarna och omplaceringarna sköt i taket. Med dem ökade Lindas ångest, självmordsförsök och hennes utåtagerande. En gång krossade hon alla fönster på ett boende och kastade tegelsten på personalen. En annan gång tuggade hon i sig glasskärvor. En tredje och fjärde försökte hon hänga sig med en sladd.
– Hon har ingen tillit till vuxenvärlden över huvud taget, säger Lindas pappa.
2011 slog läkare och psykiatriker fast att Lindas sjukdomsbild var väldigt svår och komplex. "För att kunna slå fast eventuella diagnoser är det helt avgörande att hon först får vistas i en lugn och strukturerad miljö under längre tid", skrev en psykolog i ett utlåtande. Trots det har hon det senaste året omplacerats runt 10 gånger
– Hon är skadad av vården hon fått. Hon har fått fel medicinering. Tänk så mycket pengar som de lagt ut på boenden och inget har ju blivit bättre, säger hennes pappa.
2014 påbörjades en annan läkarutredning men den slutfördes aldrig då Linda ytterligare en gång flyttades till ett boende flera mil från sjukhuset där utredningen gjordes.
– Hade de gått efter läkarens utlåtande och lyssnat på oss och agerat rätt från början hade detta inte behövts. Hon behöver en ordentlig utredning. Vi vill inte att fler barn ska råka ut för samma sak, säger Lindas pappa.
Läkare har konstaterat att de ständiga flyttarna har varit traumatiska för Linda och försämrat hennes mående.
I oktober i år anmälde föräldrarna Lindas förra boende, ungdomshemmet Lövsta till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, och till polisen efter att Linda hängt sig i en sladd på sitt rum. När personalen hittade henne hade hjärtat slutat slå. Efter tre dagar i respirator började Linda andas på egen hand igen. Lövsta, som ligger i Trosa, drivs av Statens institutionsstyrelse, SiS.
– Det är ett mirakel att hon lever och fungerar normalt. Det sa läkaren också, säger Lindas bonusmamma.
Polisen öppnade i oktober en förundersökning om tjänstefel mot Lövsta. Lindas föräldrar säger att de försökt få boendet att ha Linda under ständig uppsyn men att boendet inte lyssnat på dem.
– Vi har våra egna rutiner och dem följer vi. Det är ingen annan som kan besluta hur de ska se ut, sa Lövstas dåvarande institutionschef Annica Pettersson till SN efter polisanmälan.
Under våren 2016 har Lövsta anmälts till Ivo av vårdnadshavare och av sin egen personal för olika missförhållanden. Bland annat för att en anställd ska ha misshandlat en av de boende svårt. I veckan stängde en av avdelningarna efter skarp kritik mot boendet och Annica Pettersson lämnade sin post, något vi berättat om tidigare i veckan.
– Om jag vore chef för en verksamhet där en av våra psykologer bedömer att ett barn behöver en viss grad av tillsyn vill inte jag ha på mitt ansvar att säga att hen inte behöver det, säger Robert Stenbom, som är verksamhetsdirektör på SiS ungdomsvård norr, och betonar samtidigt att han inte kommenterar Lindas enskilda fall utan ur ett generellt perspektiv.
I augusti beslutade Ivo också att starta en utredning av Lövsta och socialtjänsten i Lindas kommun. Bland annat om brister i kommunikationen mellan boendet och kommunen och till föräldrarna.
Detta efter att Linda kom in till sjukhuset efter ett självmordsförsök med en felaktig medicinlista och utan underkläder, hygienartiklar eller tandborste. Boendet tackade sedan nej till att delta i ett möte om Lindas vård eftersom de ansåg att de redan visste hur de skulle behandla henne. Trots att hon befann sig på sjukhuset för att hon försökt ta livet av sig på boendet.
"Undertecknad upplever att samarbetet ej fungerat tillfredsställande och att intresset för flickans vård varit svagt", skrev personalen på Västerås sjukhus som gjorde anmälan till Ivo.
Robert Stenbom säger att det är en komplicerad fråga angående vem som ska ge information till vårdnadshavare om deras omhändertagna barn och hur mycket de ska berätta.
– Det finns inget facit, men både socialtjänsten och boendet har en skyldighet att eftersträva ett gott samarbete med föräldrarna, säger han.
Linda flyttade nyligen in i en villa med okrossbara fönster och utan lösa sladdar, och kommer att ha nio handplockade vårdare från psykiatrin och socialpsykiatrin som för första gången kommer att behandla ett barn.
– Som jag förstått det blir det här ett slags pilotfall hur man ska rå på ungdomar med den här problematiken, säger Lindas pappa.
För första gången på flera år är nu de båda biologiska föräldrarna och bonusmamman hoppfulla. Även Lindas mamma, som varit tveksam till att besöka sin dotter, är positiv till beslutet och till att socialtjänsten nu erkänt det som Lindas handläggare redan konstaterat. Nämligen att "den vård som ska hjälpa Linda har i sig blivit upprepade trauman istället då hon av olika skäl inte har kunnat vara kvar någonstans utan hela tiden har fått ryckas upp och omplaceras."
Tanken är att Linda inte ska flyttas någon mer gång och att hon ska bo i villan tills hon är åtminstone myndig.
– Nu får vi hoppas att det här fungerar. Vi har ju propsat på det här ganska länge men ingen har lyssnat på oss. Att kasta henne runt har inte gjort någon nytta. Skadan har ju redan skett henne, säger pappan.
Linda heter egentligen något annat. Namnet är fingerat för att skydda hennes identitet.