Du tronar på minnen från fornstora dar, då ärat ditt namn flög över jorden.
Spelarna står sida vid sida och sjunger för varandra, motståndarna och publiken. Samtidigt visualiserar Hedvig Lindahl en röd stuga vid ett vattenbryn. Hon tänker på det lugn och på den trygghet hon minns från barndomen i Marmorbyn utanför Vingåker.
För även om Hedvig Lindahl lämnade Sörmland för Malmö IF redan som 16-åring minns hon barndomen med värme. Hade det funnits ett närmare alternativ hade hon stannat. Med redan då var han fast besluten om att inte bara nå långt – utan längst.
– I hela mitt liv har jag föreställt mig att jag ska bli något stort och vinna de här stora grejerna, så jag har alltid lagt undan grejer på min väg som skulle kunna vara till typ ett museum. Men om jag inte har något guld så går det ju inte, säger Lindahl.
I dag spelar hon förutom i det svenska landslaget även i Atlético Madrid, med ett kontrakt som sträcker sig till sommaren. Där har hon dock intern konkurrens av landets egen landslagsmålvakt och hon är, åtminstone inte än, erbjuden ett förlängt kontrakt.
När en staty av Lindahl som placerades framför Marmorbyns bygdegård 2019 njöt hon av stolthet.
– Jag blev lite ledsen att den inte fick stå kvar, men jag fattar att de ville ha alla fyra statyerna samlade i Helsingborg.
Om hennes eget museum skulle bli verklighet vill hon gärna se det på födelseorten, för att visa att man kan nå sina mål var man än kommer från.
– Tänk att kunna inspirera framför allt tjejer och få dem att känna att de kan bli vad de vill!
Hon säger att hon nog romantiserar uppväxten och Marmorbyn.
– Man låste inte dörrar eller cyklar och man kunde alltid cykla ner till badet och det var någon man kände där. Så minns jag det, även om jag förstår att man kanske mest kommer ihåg det som var bra?
Som fyraåring fick hon sitt första par, specialbeställda, fotbollsskor och på den vägen är det. Hon älskade sport och sysslade även med gymnastik och friidrott, men i elva-tolvårsåldern fattade hon ett beslut:
– Jag minns att de ringde från friidrotten och undrade om jag skulle vara med på någon stafett och jag sa att "nej, nu ska jag satsa på fotbollen".
Förutom fotbollen är miljöfrågan något som engagerar Lindahl. När hon är på snabbvisit i Sverige för att närvara på en välgörenhetsgala och dessutom för ovanlighets skull skippar en träning botar hon gärna det dåliga samvetet – både för fotbollen och flygresan – genom att tacka ja till en intervju. Solen har knappt gått upp över huvudstaden när hon tar emot i en hotellobby, men hon har redan ätit frukost.
– Frågan är viktig. Jag har mina barn och jag känner en lätt panik över hur världen kommer att vara när de är vuxna.
Vidare drömmer hon om att bo i ett hus – i vilket land det ska ligga vet hon ännu inte, då familjen har flyttat runt mycket och hustrun Sabine Willms kommer från Tyskland.
– När jag tänker på det där huset funderar jag på hur långt över havsytan det ska ligga. Jag tänker att havet kommer stiga, men det kanske händer efter vår livstid?
Det är med stolthet hon försvarar det blågula målet och är en ständig representant för landet. Hon önskar dock att Sverige fullt ut skulle representera trygghet, lugn och inkludering på alla plan.
– Världen är multikulturell nu och Sverige har verkligen tagit ett ansvar för att hjälpa medmänniskor i många fall och det tycker jag är så fint och viktigt och något vi verkligen behöver göra.
Hon skulle gärna se barndomens känsla av gemenskap från Marmorbyn genomsyra landet i stort.
– Jag önskar att vi som har vuxit upp här skulle inkludera andra i det Sverige som vi känner, så fler får ta del av det. Jag önskar att vi var trygga nog att känna att landet och gemenskapen är stort nog för fler.
Om förra sommarens OS-silver hade blivit ett guld hade Tokyo troligen varit hennes slutdestination med landslaget.
– Det hade varit en cool sorti: OS-guld, sen "hej då'".
Men det blev inget guld och Lindahl beslutade att behålla målvaktshandskarna på.
– Rädslan jag har är ju att aldrig ha nått toppen och istället bara ... uhh, säger hon och gör en dalande gest med handen.
– Jag kanske borde ha slutat då? Nu fortsätter jag lite till, så får vi se om det blir "uhh" eller en topp i sommar.