Allra viktigast är förstås att det strömmade massor av positiv energi och glädje från scenen till oss och in i oss i den stora publiken. Det är precis vad som behövs i mitten på november, när det mest varit mulet och regnigt och vi nästan aldrig sett någon sol.
Men April Verch var som solen, smittande glad hela tiden hon sjöng och spelade och presenterade sina egna eller andras låtar.
Hennes fiolspel hade verkligen snärt och driv, och hemligheten var att hennes högerhand hade sådan skjuts i stråkföringen.
Och när hon skrivit egen text till en countrysång i 3/4-takt var det på trots mot välmenande råd att inte skriva fler sådana. Men även om texten var uppgiven och sa att allt inte spelar någon roll längre så vore det inte April Verch om det inte ändå kändes rätt mysigt att lyssna även på denna sång.
Jag kunde sen tycka att hennes ljusa och höga röst inte var i min smak till hundra, lite för mycket popstuk i ton och klang men samtidigt ärligt och personligt. Och klockrent!
Enda gången hon bara log och såg koncentrerad ut var när hon steppade så att det smattrade om tårna och klackarna och det gick så fort att det knappt gick att se hur fötterna rörde sig.
Och när vi trodde att detta inte skulle gå att överträffa hade hon sitt trumkort kvar att vända fram på slutet. Då spelade hon både fiol så det virvlade och dansade och snurrade runt. Och steppade samtidigt – en sensation!
Vad lär vi oss av detta? Jo, att aldrig säga till ett barn vad som är omöjligt. April Verch började dansa och steppa när hon var tre och spelade fiol när hon var sex. Så hade hon också turen att växa upp i ett musikaliskt hem. Fast hon antydde i går att i vart fall hennes mor i början hade lite svårt med fiolen innan hon fick den att inte gnissla.
Sedan har hon uppenbarligen handplockat de två musikerna Cody Walters och Hayes Griffin till senaste skivan och denna turné. De är visserligen amerikaner, men det verkar snarast ha varit en fördel, så att repertoaren och instrumentklangerna kan breddas. Likaså både solosången och sången i close harmony. Och redan innan har hennes kanadensiska folkmusik förstås rötter bakåt till många olika länder i Europa med alla immigranter.
Alltså kunde denna kväll bli ovanligt varierad, vilket är skönt för alla som likt mig kan tröttna på bluegrass i samma tonart. För här kom faktiskt en svensk slängpolska följd av en swinglåt som om vore det Stephane Grapelli som spelade fiolen.
Och den nya låten Montana Call bjöd på sordinerad fiol och läckra gitarrackord som om någon lyssnat på Cole Porter.