— Det är verkligen väldigt många noter att hålla reda på, konstaterar kyrkomusikern och dirigenten Susanne Forslund med ett skratt.
"Väldigt många noter" är ett återkommande bekymmer när körsångare berättar hur det är att sjunga Bach. Och ändå är just "Actus tragicus", kantat nr 106, ett ungdomsverk och är inte alls lika komplicerat som Bachs senare verk.
— Det som tar ett tag för sångarna att komma in i är att alla stämmor gör sin egen grej. Man har inte så mycket hjälp av de andra utan måste verkligen lära sig sin egen stämma, förklarar Susanne Forslund.
Helen Eiderborn, en av körens altstämmor, känner sig dock trygg med sin uppgift:
— Vi har haft bra framförhållning och har övat mycket. Ända sedan i somras har vi haft CD-skivor med våra egna stämmor inspelade, vilket är mycket pedagogiskt, säger hon.
Vad är det knepigaste med att sjunga Bach?
— Det är ofta långt mellan tonstegen, och man måste ha ett brett register. Och så ska man helst andas mellan varven, vilket det inte finns mycket tid för, säger Helen glatt.
Men även om det inte är alldeles lätt att sjunga Bach så brukar de flesta körsångare ändå förklara att de älskar det. Och S:t Botvids kyrkokör är inget undantag.
— Bach har ett alldeles eget tonspråk. Det är lite knöligt och inte alls självklart första gången man lyssnar eller sjunger, men samtidigt är det helt genialiskt. Det är nästan alltid så med Bach, förklarar Susanne Forslund.
Björn Stenberg, bas i kören, backar inte för de Bachska finurligheterna:
— Det kräver koncentration, och man måste vara på tå hela tiden. Det är en utmaning, och det är ju det som gör det så roligt!
Det var 1707 som den då endast 22-årige Johann Sebastian Bach skrev kantaten "Actus tragicus". Förmodligen skrevs musiken till en anhörigs begravning.
— Texten handlar om kampen mellan det onda och det goda. Man hör verkligen striden mellan det mörka och det ljusa i musiken, och det blir glatt som tusan på slutet när det goda vinner. Allt avslutas med ett enda långt "Amen", berättar Susanne Forslund.
S:t Botvids kyrkokör sjöng just "Actus tragicus" även 2002, men Susanne Forslund tyckte att det var dags igen.
— Vi har många nya i kören och det här är ett väldigt trevligt verk att sätta upp. Dessutom är det inte så ekonomiskt krävande. Det behövs en stråkkvartett och några flöjter och det har vi löst genom att bjuda in Söndagskvartetten från Nyköping och de båda blockflöjtisterna Claes Nelvig och Tommy Andersson som också är från Nyköping. Vi vill gärna lyfta fram våra duktiga lokala musiker.
Även de flesta solister är lokala. Basen Bengt Torsek, sopranen Magdalena Öhrling och alten Helen Eiderborn är hämtade från S:t Botvids kyrkokör medan tenorsolisten Daniel Svenssons lånats in utifrån. Och den som ska hålla ordning på dem allihopa, inklusive musikerna, är Susanne Forslund.
— Det viktigaste är att jag själv håller reda på var vi är någonstans. Jag måste vara tydlig på när kören ska komma in. Missar jag att vinka in en stämma så blir det svårt. Förra gången vi sjöng "Actus tragicus" tappade jag faktiskt bort mig. Men det var fantastiskt för jag märkte plötsligt hur alla i kören liksom spetsade öronen och verkligen ansträngde sig för att det skulle bli bra ändå. Och det blev det.