De är vackra att se på och klär varandra. De sjunger med ljusa höga röster i alldeles ren stämsång, och ibland vet jag inte om han eller hon sjunger överstämman. Och de ler och ser glada ut, byter till ännu tjusigare scenkläder och berättar att deras insamling efteråt går till Stadsmissionen i Linköping.
Först tänkte jag att ingen väl har några pengar kvar med tanke på de modiga hundralappar som biljetterna kostade och alla skivor som köptes i pausen. Men publiken är på gott humör efter den nästan tre timmar långa kvällen, och åtminstone den första bössan är proppfull med sedlar.
Alltså har denna julkonsert betytt mer än bara underhållning för oss som hade råd med glittrande extra av allt. För här fanns nästan allt i alla genrer: rock och pop, country och soul plus lite religiöst. Och jodå, O Helga natt fungerade proffsigt.
Mycket är julkortsvackert. Och det är jätteroligt att alla kan sjunga rent i stämmor i början med ett knippe carols a cappella.
Skönt är det att slippa poprösttillgjordhet från Matilda Grün, och hon klarar nästan att ge illusion av goss-sopranens lätta uppsving i höjden i Pie Jesu. Bra!
Lite trött kunde jag bli på Peter Johanssons höga musikalröst, men samtidigt var han ett bergsäkert proffs som också kunde spela gitarr bra och roa med ukulele. Och hans Stad i ljus hade minst sju utropstecken efter sig, liksom Pelle Anelids skyhöga trumpet.
För jag sa väl att musikerna var ruggigt bra (utom när flöjten var för låg ett tag) liksom kördamerna.
Jesper Sjöberg fick denna kväll stå för det komiska, som kock med rymd julskinka och som cowboy med vilda västern-lösskägg. Bäst var han i ett julmedley på musikal-hitmelodier, vilket dock i sig var ett gränsfall nära rena buskisen.
Kul också med ett så snyggt scenbygge och en sådan ljussättning i Culturum. Och bra ljud, utom när trummorna var för starka i Julen är här.