När Livgardets Dragonmusikkår kom till Nyköping kom den stora överraskningen i sista satsen av Raymond Premrus Divertimento, som dittills hade varit lite åt det småtråkiga hållet, vilket är ovanligt för mig att tycka om brass. Men då plötsligt räknade dirigenten Anders Lundin in utan pinne men med ett skönt sväng. Och så blev det en bluestolva med rockigt trumkomp och riktigt medryckande fart.
Och står det Galopp i programmet så blir det också fartfyllt, även om annars Dmitri Sjostakovitj kan vara en av världens mest pessimistiskt allvarliga tonsättare.
Lägg till att vi som slutkläm fick alla blåsarna framme vid rampen i ett Dance Medley från gamla tv-serien Love Boat. Vilka minnen av Love Is In The Air!
Och sist som extranummer en att de flottaste svenska marscherna, nämligen Sam Rydbergs Nordiska spelen, som hör hemma i Norrköping där orkestern spelar i kväll fredag.
Ibland var förstås kvällens musik allvarlig. Men Lars Erik Larsson har väl aldrig skrivit något vackrare än epilogen till En vintersaga, och med proffsmusiker kan även en sättning med bara brass låta så innerligt som i går.
Bäst av allt var för mig självklart Einojuhani Rautavaaras A Requiem in Our Time, musik med stort djup och många känslor inför döden, ibland snarlik hur Brittens havsmellanspel låter, ibland med klanger och rytmer från Stravinskys Våroffer. Men mest originellt och gripande!
Så märktes det under kvällen hur engelsmän kan det här med brass med fanfarer av Britten, Elgar och Walton men också arrangemang av Earlen av Oxfords marsch av Byrd och danserna av Susato.
Här fick musikerna visa hur de behärskade att växla mellan jättestarkt och jättesvagt, från piccolotrumpeten ner till den jättemaffiga tubans djup.
Som överraskning fanns också två stiliga ryttare i uniform till häst utanför Culturums entré när publiken kom.