Kanske är det konstigt att fira detta och att det fortfarande turnerar ett antal officiella Glenn Miller-orkestrar, som spelar hans repertoar så stiltroget som möjligt.
Lite grann kan jag hålla med. Men det är samtidigt helt begripligt. Fortfarande finns det ingen musik som kan smeka örat så nostalgiskt som hans Moonlight Serenade, och inget som lockar till dans så som hans swinglåtar.
Konserten i lördags kväll i Nyköping hade inte lockat mer än halvfullt i Culturum, och det var inte riktigt bra för stämningen.
Men Jan Slottenäs och hans storband och vokalister svarade för en mcyket väl genomförd och omväxlande kväll. Han har ju hållit på med storband sedan tonåren, och man kan nu gratulera honom till att kunna turnera som porträttlik ledare för en riktig Glenn Miller-orkester.
Han kändes nu mer avslappnad som presentatör än tidigare, och hela bandet i nya svart-röda dressar fick showa mycket mer med koreograferade rörelser, även med en tung barytonsaxofon, och med att linjera upp sig på rad eller komma in bakom våra ryggar och marschera in.
Lite olika var det väl med precisionen och entusiasmen över att stå upp ideligen och allt annat. Men det mesta fungerade fint och bidrog till omväxlingen. Bra tempo var det också med ofta nästa låt pang på, och när de är så korta fick vi ett trettital, de mest kända förstås men också många mer ovanliga. Tack för det!
Viktigast var förstås att det så ofta lät så spöklikt på samma sätt som originalet, från kompet upp till klarinetten som färgar klangen allra överst. Glidningarna uppåt satt perfekt liksom trombonvibratot och den supertäta klangen från saxofonerna. Det hör sedan till genren att solisterna fick skynda sig med bara korta solon, men Klas Toresson, Fredrik Lindborg och Lars Almkvist ska nämnas här plus trummisen Mikel Ulfberg, motor för allt.
Sångkvartetten var helt ok men verkade lite av en nödlösning för kvällen. Men den hör till genren, liksom de två sedan tidigare etablerade, duktiga solisterna Samuéla Burenstrand och Jens Berggren. Lite svåra att uppfatta var de denna gång, men de kan stilen och kan med mimik och gester lyfta även de i dag ganska töntiga och könsrollsförlegade texterna till nostalgiska höjder.