Tack vare samarbetet med Nyköpings kammarkör har publiken också fått höra riktigt stora helaftonsverk av Bach och Haydn och Mendelssohn med flera.
Men nu är Per Andersberg inte chef längre. Efter sista tonerna i Mozarts Pragsymfoni kunde han lägga ner taktpinnen och tacka sin konsertmästare Anne Holmer och alla andra musiker för gott samarbete och en mycket utvecklande tid för alla parter.
Filharmoniska Sällskapets musiker har under dessa år utvecklats enormt och kan numera ta sig an betydligt svårare och mer omfattande verk än tidigare. Vem trodde väl att vi någonsin i Culturum skulle så starkt få uppleva Gustav Mahler på liv och död i Das Lied von der Erde.
I lördags värmde orkestern upp oss med Dag Wiréns små lekfullheter i Liten svit opus 17. Sedan var det ännu en gång upp till bevis med svår Wagner och tjugo minuter Siegfriedidyll. Jo minsann, det blev fina svepande stegringar och säkra kromatiska gångar, högstämd renhet à la Parsifal och förtrollande motivupprepningar. Säkert utformat av Per Andersberg.
Själv har han som dirigent också utvecklats betydligt, det framgick tydligt i lördags. Som allra mest i den komplicerade Mozart-symfonin nr 38, den som skrevs för Prag och är så fylld av anspelningar bakåt på operan Figaros bröllop och framåt på Don Giovanni.
Han fick den långsamma inledningen att bli så där sugande hotfull. Sedan följde en härligt lekfullt växelspel mellan de fyra olika motiven i huvudtemat, innan sidotemat sjöng så vackert och plötsligt färgades så mörkt i moll och med smidiga tersduetter från fagotterna. Sedan var det bara att skärpa alla våra sinnen för att njuta av hur konstfullt Mozart bearbetar sitt material i den ovanligt långa genomföringen. Här hördes ibland lite småstrul från stråkarna med att pricka alla tonartsbyten och annat svårt, och när fiolerna bara var tio kunde blåset ibland bli aningen starkt.
Lugn och hemlighetsfullhet rådde sedan i andantet före finalen som sprudlade av glädje och virtuositet.
Från sidan gick det att se hur Per Andersbergs ansikte klart signalerade vilken känslostämning han ville ha fram, annars syntes det av händerna. Och när han någon gång tog till den stora omfamningen med utsträckta armar var det befogat för att få fram varje sats höjdpunkt.