Efter flera år i Tessinskolans aula fick Filharmoniska Sällskapet äntligen ta plats på en riktig konsertscen när Culturum invigdes i februari 1989. Violinisten Sonny Eriksson var en av dem som spelade under invigningskonserten.
– Det var ett väldigt lyft för oss i orkestern att få spela i en lokal med riktigt bra akustik, säger Sonny Eriksson.
Culturum har åldrats med behag, tycker han. Och med åren har orkestern lärt sig hantera de små egenheter som finns i varje konsertsal.
– Ett tricks är att man inte ska stå precis under ridåglipan som solist. Det påverkar akustiken som annars är väldigt fin. De som förstår sig på ljud påstår att det beror på att väggarna är oregelbundna och att det inte finns någon riktig mittpunkt på scen.
Minns du någon särskild musikalisk höjdpunkt från de här 25 åren?
– Oj, det är svårt att välja. Som vanlig Culturumbesökare säger jag nog konserterna med Svend Asmussen och Toots Thielemans; det är roligt att kunna se en världsstjärna på plats i Nyköping. Men det har även varit fantastiskt när pianisten Hans Leygraf varit här och spelat med oss i Filharmonikerna och visat hur det ska gå till när man spelar Mozart.
Kvällens jubileumskonsert får Sonny Eriksson tillbringa i salongen i stället för på scen. En sönderskuren tumnagel har hindrat honom från att spela fiol de senaste veckorna. Men han ser fram emot att få höra kvällens solist Stefan Bojsten spela Mozarts pianokonsert nr 24.
– Det är musik som låter enkel, men det är en pärs att spela den.
Även Stefan Bojsten har suttit på Culturums scen tidigare. Han gissar att det var 15 år sedan, men minns den fantastiska akustiken.
– Både bas och diskant hörs bra och det blir en fin rymd i klangen. I en del konsertsalar kan det kännas som om man spelar i en telefonkiosk, men i Culturum känner man verkligen att ljudet kommer ut i salongen, förklarar Stefan Bojsten.
Att han i kväll får sätta tänderna i just Mozarts pianokonsert nr 24 känns bra. Verket är en av hans personliga favoriter.
– Det är en av två pianokonserter som Mozart skrev i moll och jag tycker att han är bäst just i moll. Han får ett djup och en tyngd då, på samma sätt som i hans operor.
Men det gör inte stycket lättspelat. Tvärtom.
– Den här pianokonserten är stor och svår och komplex för både pianisten och orkestern. Mozart skiftar hela tiden mellan moll och dur och som pianist måste man vara otroligt medveten om vad man gör. Den är inte nån kaffepaus, den här konserten.
Vilken känsla vill du att publiken ska ta med sig hem?
– Jag hoppas att de känner kraften i musiken. ibland kan Mozart uppfattas som lite luftig och elegant, men i den här pianokonserten finns mycket dramatik och en djupare kraft som jag hoppas kunna förmedla.