Det började med en skivinspelning. Året var 1994 och sångerskan och Nyköpingsbon Eva Tjörnebo behövde ett gäng musiker till sin första platta "Å längtat haver jag".
– Min sambo Kjell spelade nyckelharpa och jag hade en gitarrist, Leif, som jag spelat med i över tio år redan vid det laget. Men vi behövde bland annat en duktig dragspelare, berättar Eva Tjörnebo.
Gitarristen Leif Åhlund och teknikern Mats Wester (nyckelharpist i Nordman) tipsade om dragspelaren Inge Henriksson. Och Inge minns fortfarande känslan när Eva ringde.
– Jag hade inte spelat ihop med Eva tidigare, men hon var jättekänd i folkmusikvärlden redan då. Själv hade jag spelat dragspel i 20 år, men mest suttit för mig själv. Nu fick jag möjlighet att spela ihop med andra, vilket är mycket roligare.
När skivan skulle spelas in uppstod tycke på alla håll och kanter, och de musikaliska mötena fortsatte även när gänget kommit ur studion.
– Efter något år insåg vi att vi hade blivit ett band och sen gällde det bara att hitta ett bra namn. Det var Inge som kom med förslaget Viskompaniet. Vi var ju ett gäng med visan i centrum, så det kändes som ett bra val, säger Eva.
Några musiker har kommit och gått under årens lopp men Eva, Kjell, Inge och Leif har förblivit en trofast stomme i orkestern – de senaste åren utökade även med Inges fru Mari-Anne som spelar allt från tvärflöjt till elbas. Var tredje eller fjärde helg träffas alla och spelar ihop.
– Då blir det musik från morgon till kväll i två dagar. Det är fantastiska helger och på måndagen går man till jobbet med ett stort leende på läpparna, säger Eva.
För jobb utanför musikens värld har de allihop utom Leif som är kyrkomusiker. Eva, själv läkare på Stadsfjärdens vårdcentral i Nyköping, har samlat visor och sjungit i över 30 år men aldrig känt att hon velat ägna sig åt musik på heltid.
– Jag tror att jag är för realistisk för såna tankar. Om jag skulle leva på att vara sångerska skulle jag behöva turnera året runt. Det skulle inte kännas bra när man har familj. Dessutom gillar jag att jobba som läkare.
Att Viskompaniet bestått i tjugo år tror Eva beror på att alla i gänget älskar just visor. Men Inge Henriksson tror att även förmågan att kompromissa betytt en del.
– Vi gillar lite olika saker, men vi är oerhört duktiga diplomater allihop. Vi är bra på att säga vad vi tycker, men vi är lika bra på att backa och lyssna på de andra.
Själv tycker han att själva arrangerandet av de gamla folkvisorna hör till det roligaste med Viskompaniet.
– Vi har oftast bara en text och en enkel melodi att börja med. Det kan vara en visa som Eva fångat på band eller något som Kjell hittat i en gammal visbok. Men sen gäller det ju att komma på hur vi kan göra visan på vårt eget sätt och det är då som det roliga börjar, när vi vrider och vänder på stämmorna och funderar på vilka instrument som ska vara med. Vi kan ägna jättemycket tid åt att hitta ett bra arrangemang. En del låtar har vi gjort i 15 eller 20 varianter och är ändå inte nöjda.
När Viskompaniet står på scen får publiken höra visor från minst tre sekler. Det betyder att publiken i Culturum på söndag får höra allt från en 1600-talsvisa om livet till en finurlig kärlekssång av Allan Edwall. På senare år har gänget börjat utforska allt fler moderna visor, berättar Eva.
Hur tycker du att ni utvecklats under de här 20 åren?
– Vi har blivit musikaliskt säkrare och lärt oss att våga mer. Förr var vi fast i våra respektive instrument, men nu när vi blivit trygga i gruppen experimenterar vi mer.
Finns Viskompaniet kvar om 10 år?
– Ja, det tror jag. Om vi då valt att jobba med nyare visor eller grävt oss ännu djupare bakåt i tiden vet jag inte riktigt. Men jag har svårt att se att någon av oss skulle vilja lämna det här gänget. Vi har så himla roligt när vi ses.