En rejäl slant hade jag annars varit beredd att betala för att vara med i går men ställer förstås in mig i ledet av alla som tackar och tar emot när det blir återbäring från det militära.
Flott, fartfyllt och fullsatt kan kvällen sammanfattas som. Sådant kan nog rätt många blåsorkestrar åstadkomma. Men i går var det nästan hela tiden också en otrolig precision i spelet och en mycket vårdad och ren klang. Plus ett flyt och ett rytmiskt lekfullt flöde som gjorde slutet med de symfoniska danserna ur ”West Side Story” till kvällens absoluta höjdpunkt. Här var också kvällens sångsolist som allra mest till sin fördel, när hon med mikrofon fick lite hjälp att verkligen fylla den stora salen med längtansfylld känsla i ”Somewhere” och sedan sprallighet i ”I Wanna Live in America”.
Ändå har någon eller några som har makten fått för sig att denna musikkår ska läggas ner. Det är säkert någon i 08-regionen som inte tål uppstickare från landsorten.
Men nog måste Sverige ha råd med även detta alternativ, när nästan all annan militärmusik är nedlagd!
Uppstickare förresten? Glöm inte att just denna orkester har anor från 1685 då Amiralitetskyrkan skulle invigas. Någon så gammal musik hade de inte med sig denna gång, även om de gärna fått spela något ur exempelvis Düben-samlingen som lite kärv klanglig konstrast till allt det flotta och showigt underhållande.
Det är ett måste i dag, men det gjordes med stil i går. Lekfullt var det att vi fick klappa takten till marschen ”Svenska flottan” och att piccolosolisten i ”Stars and Stripes” fick stå upp. Och att solist och dirigent flirtades i ”Meine Lippen, sie küssen so heiss”
Örongodis vad det över Jonas Nydesjös ”Bennyvariationer”, alltså ett urval av kortare eller längre påminnelser om allt som Benny Andersson skrivit i många olika genrer. Skickligt arrangerat var det när han satte ryska rytmer och tonfall mot schlager, flöjtdrillar som vore de från ”Våroffer” mot upprepade basgångar som från barocken.
Rossini var ju också en showman som verkade leka fram musiken. I går fick vi bara halva uvertyren till ”Wilhelm Tell”, men å andra sidan känner väl alla igen det där galopperande temat som börjar rätt svagt för att sedan bara öka.
Två berömda exempel till på detta fick vi också: Via Appia av Respighi och Kjempeviseslåtten av Saeverud. Vilken kraft blås och slagverk hade där!