Vi hade fått tröst och livskraft men också perspektiv i tid och rum, så att antik och kristen humanism hade förenats. Ljusets och diktandets gud Apollon hade mött Den gode herden och hans omsorg att sköta djuren och mätta alla hungriga med fem kornbröd och två fiskar.
Förklädd gud har fått en särställning i Sverige med sitt patos, sin tro på de eviga värdena: det sanna, det rätta, det sköna. Kan framföras av lite samma anledning som Beethovens nionde, när den symfonin är för stor och svår.
Sedan kom stormande applåder från fullsatt kyrka för alla medverkande denna fina konsert i Trosa stads kyrka i fredags kväll.
Efteråt kunde vi gå ut i en vackert vindstilla vårkväll med lövsprickning och försiktig sång av rödhake.
Kanske tänkte vi på att vårt land är fritt och utan krig sedan mer än tvåhundra år. Medan Gullbergs texter är samtida med Hitlers maktövertagande. Och musiken sändes i radio en vecka före ockupationen 1940 av Danmark och Norge.
Kanske tänkte vi också på vad en kämpande humanism i bästa fall kan innebära: ett extra stöd för den moraliska ryggraden i en värld där annars väpnade uppror underifrån och ännu mer väpnade erövringsförsök uppifrån har varit legio. Och heller aldrig verkar ta slut. Ändå vill vi gärna tro att ett folk som har sånger aldrig kan besegras.
Patos och full kraft hade det också varit från de drygt sextio sångarna denna kväll, likaså från orkester och solister. Ja, även från Jacques Werup som framförde texterna värdigt och tydligt med sin unika röst, men inte predikande, och det var skönt.
Annars hade jag värjt mig. Vad var det här för moralisk uppfostran jag blev omskakad av? Och tål verkligen den lilla kyrkans akustik så här stark sång och så mycket spetsning av ljudet från pukor och trumpeter utan att spricka?
Samtidigt var det härligt med en så stor kör där många sjöng utantill och ingen verkade fegsjunga. Och en dirigent som visste vad han ville, kunde göra en ovanlig insaktning, ta ut kontrasterna svagt starkt och mana på sångarna med blixtrande ögon, ja till och med pinnen i ett slags dubbelbackhandfattning när det yttersta skulle fram.
Lika viktigt var hur oboens nasala herdepipa togs fram, flöjtens drillar och harpans mildhet, klarinetternas och fagotternas allvar och valthornets evigt romantiska melodiska skönhet. Och de utmärkta solisterna hade volym och allvar men också värme och lyrisk höjd var för sig och tillsammans.
Denna kväll må någon förlåta att Bach inte berörde som vanligt. För Brandenburgkonsert nr 5 dansade tungt och solisterna var svåra att höra. Kallis Bengtsson var virtuos på dragspel, men det kunde inte ersätta cembalons pigga tonansatser.
Fride Jansson