Om jag räknar rätt har de hållit på i snart 25 år. Det är inget rekord för en stråkkvartett, och andraviolinisten är ny sedan 2007. Men det är utmärkt för samspelet att alla känner varandra så väl och att tolkningarna hunnit mogna och sätta sig. Så var det också ännu en ensemble på internationell topp som vi i går fick höra livs levande tack vare Trosa Kammarmusikförening.
Med sig från Oslo hade de tre verk med åtminstone det gemensamt att de tolkades så otroligt intensivt. Ja, det skulle ha kunnat bli svåruthärdligt i det lilla kyrkorummet om inte musikerna varit lika fenomenala på att gå ner i volym, utan att för den skull tappa sin koncentration och intensitet. Och över hela registret hade de en fantastisk klang, speciellt från primarien även långt upp i höjden och från cellon med värme och rondör.
Men jag ska erkänna att de chockade mig en del och skakade om med att riva ifrån så fort och starkt i alla utbrotten i förstasatsen i Beethovens kvartett Serioso i f-moll, alltså samma tonart som den berömda Appassionata-sonaten för piano. Sedan följde ljuvligt förälskade melodier och stor uttrycksfullhet men mest full galopp och upprörda känslor. Som helhet härligt att uppleva på en konsert.
Med Anton Webern och Langsamer Satz fördes vi till senromantikens yttersta utposter 1905 och en ung man som vill prova allt, från mjukaste innerlighet till maximal expressivitet, ännu inom ramarna för det tonala. Bara tre notblad – men vilka kontraster som musikerna fick fram. Och precisionen!
Efter paus kom 45 minuter av Franz Schubert som publicerades först efter hans död i form av kvartett nr 15 i G-dur. Och nog landade vi i dur på slutet men då hade vi rest över stock och sten, kämpat furiöst med teman, ruskats om av frenetiska tremolon. Här fanns inte mycket av den väne Schubert som skrev Rosamunda eller pianoimpromptus. Och när det var melodiskt och långsamt fanns det något mystiskt runt hörnet, som en väntan på nästa utbrott. Oslo Strykekvartett gjorde ett imponerande kraftprov med denna musik!