Just nu är trion Frispel ute och spelar för mellanstadiet i Sörmland. Jag tror att det fungerar jättebra och att alla barn får en fantastisk upplevelse av livs levande musik på högsta nivå. Det måste vi vuxna ge barnen som motvikt till allt annat. Och gärna med just grupper som Frispel, som kan överraska och levandegöra, som när Claudia Müller spelade på sin farfars handgjorda dubbelflöjt från Transsylvanien och berättade att den använts för att skrämma bort en skräckinjagande björn.
Men blockflöjter och lite slagverk kan väl inte vara något för barn i dag, invänder säkert någon. Men det är just vad det kan. Flöjt och rytmer har trollbundit i tusentals år. Och jag minns från gymnasiet hur David Munrow och Early Music Consort levandegjorde medeltidens glädje så att det påverkade resten av mitt liv.
Många av de anonyma istampitorna från just medeltiden hörde jag då och häpnade över svänget. Och i går hade trion Frispel förstås gjort dem till sina egna med improvisationer och flerstämmighet, ibland det där extra härligt skärande för oss nutida med inte terser utan kvarter som intervall. Och vilken skicklighet sedan att vicka iväg de där snabba sextondelarna helt unisont alla tre.
En ljudstark munvig övertonsflöjt fick sällskap av en medeltida mungigas surrande. I andra låtar brummade en didgeridoo utan uppehåll (tack vare rundandning).
Svensk folkmusik från Haverö bjöd på en polska och en tjusande trestämmig brudmarsch. Och Göran Månssons egna låtar förde traditionen vidare men med lite djärvare komp men också typiskt vemod. Vackert!
Clowntrick verkade det vara med kontrabasblockflöjter som kompade på djupet men också spelade melodier och fungerade som slagverk med klaffsmällar. Och så såg de ut som brädbitar staplade på varandra.