Men det var förstås inte någotdera utan Janne Åström som kommit till Oxelösund och hade premiär på ett program med den utomordentligt mångsidige gitarristen Micke Hujanen. Två olika instrument hade han med sig och kunde växla mellan spanskt eldigt och vibrerande bottleneck-guitar, ja även trixa så han kunde spela solo mot sitt eget (inspelade) komp. En verklig musiker med botten i bluesen.
Slutsålt tyder på stort publikintresse. Jag vågar gissa att det främst gällde avdelningen efter paus, när Janne Åström var på hemmaplan och nästan helt kunde lämna texterna i pärmen på golvet.
För då blev det Cornelis och mycket blues, och så mycket drag det kan bli bara på två. Deras Ångbåtsblues blev inte alls så där jazzigt elegant som hos många andra, utan här höll de ner tempot och tog fram alla orden, och det var många sköna bluessvängar på gitarren. Mycket satir i orden. Och så hans specialitet att sjunga utan ord, improvisera ihop med gitarristen, ibland att sjunga in i de kupade händerna som fanns där ett munspel eller trumpet eller något annat, elgitarr rent av.
Fränare samhällskritik kom med Blues for Dubrovnik om knarkets cyniska värld och med Blues for Inga-Maj och sången till Polaren Pär. Ändå fastnade jag mest för sången om att det inte skulle finnas något skyddsrum för en narr utan legitimation. Säkert konstnärens utanförskap. Och självupplevt.
Hela kvällens höjdpunkt för mig blev Fredman-episteln ”Märk hur vår skugga”. Och om jag säger att den var kusligt lik Cornelis själv och hans frasering och tonfall, ljusa röstklang och växling mellan sång och pratsång. Ja, ni förstår. Ändå tror jag inte att Janne Åström härmade.
Intimare före paus men med mersmak om livets villervalla var första avdelningen med Karl-Erik Mattssons musik till Ferlin, Boye och andra. Ibland som en fransk chanson, ibland visa, ibland bluesigare. Finns nu på skiva. Hörvärt.