I trettiofem år har jag funderat på vad det finska är. Inte myterna utan det äkta. Språket förstås, som hör till en annan familj och är så svårt att uttala och lära sig och kan låta så perklande och hårt. Men det går att säga ”minä rakastan sinua” lika vackert som ”jag älskar dig”.
Sedan det där med sisu. Uthålligheten, kampviljan. Både i hårt arbete och vid krigsfronten, som soldat Rokka i romanen Okänd soldat (Tuntematon sotilas).
Vedeldad sauna förstås, nere vid vattnet, förr även för barnafödande, nu för en tigande gemenskap med avbrott för ”tämä on elämää” (detta är livet). Fast sådan fåordighet är bara en myt.
Finsk är också Arja Saijonmaa från S:t Michel (Mikkeli) i sydöstra Finland. Men även svensk och kosmopolit, en brobyggare, en som vågat ta chanser, bejaka livet.
Hon kan i dag vara stilig Grande Dame, självskriven att inleda den finska veckan i Oxelösund. Slutsålt var det också i S:t Botvids kyrka i lördags, då majoriteten var enbart svenskspråkig framgick det av handuppräckningen. Vilken framgång över språkgränserna!
Men full fart var det på Arja Saijonmaa från början, och hon kom igång som ett yrväder med tangon Kotkas ros (Kotkan ruusu). I moll förstås. Men för starkt från flygeln och rörigt i akustiken av betong. Men fint med äkta tangodragspel till.
Lugnare lät det snart om valsen Livet i löpgravarna (Elämää juoksuhaudoissa), också den i moll. Och bitterljuvt vackert hyllades minnet av parken Monrepos i Viborg. Söndersjunget var det däremot att ha med både Miljoner rosor och Lyckliga ungdom, men de kanske måste luftas som allsång en dag som denna, och den sista går faktiskt INTE i moll. En del annat var också för mycket, som en högljudd O Sole Mio, utdragen värre än någonsin Pavarotti. Men Arja Saijonmaa visade att rösten fanns kvar liksom det bländande leendet.
Stort plus för att hon av Evert Taube valt den sena sången Minnet och tystnaden. Och för att hon med primadonnans rätt gjorde sin egen version av Jag kan inte längre höra syrsors sång. Men det allra sista av lugn storhet saknade jag.
Med Mikis Theodorakis var hon självskrivet suverän. Och med Violeta Parra var hon gripande, trygg och trovärdig i den långa listan av allt hon vill tacka livet för. Ovationer!