Musiken innebär att en banjo ska plocka sig runt på strängarna så där fort att man inte riktigt hänger med eller fattar hur det är möjligt utan att fingrarna trasslar ihop sig. Sedan ska en dobro-gitarr brista ut i sentimentala svängar och böjda toner med det där typiskt lite plåtiga resonansen med lyster. Fiolen ska vara så där hysteriskt fartig och brista ut i långa solon och gärna spelas med en extra sträng som bara ligger och gnider med. Just det, för här handlar det om tryck, även när man slår på strängarna som komp med backbeat. Sången ska vara rätt hårt spänd, som en lina utan vibrato, och tränga igenom och så minst en tjejröst som sjunger överstämma i refrängerna. Basen allra sist ska kompa stadigt med två toner ner och upp mest med lite slap och jättemycket driv. Sedan gör det inget om fyra fem låtar i går i samma tonart. Och ungefär lika fort.
Låter det inte kul? Inse då att två timmar en fredagskväll är perfekt tillsammans med Spinning Jennies (även om det kanske också är max för mina öron). För Spinning Jennies har en skön kombination av engagemang och självdistans eller i varje fall en tro på att det ska fungera att sjunga allt bara på svenska. Det innebär att all denna olyckliga kärlek och oftast manliga självömkan utspelar sig i Hökarängen eller i Enskededalen. Men gruppen sjunger också i protest mot kapitalismens utförsäljning av gemensam egendom.
Sedan kan de en Dan Andersson om fyllan som botemedel och en hel drös Cornelis, varav vi fick höra de tragiska om Fatumeh och Felicia. Tveksamt lite, men de funkade.