Vad är det här för föreställning?
– Det är en rock'n'roll-föreställning med mycket musik men också en hel del berättande. Publiken får följa med på en musikalisk resa tillbaka till 1950-, 60- och 70-talet. Vi spelar mest rockklassiker, men också en del nyskrivna låtar.
Hur föddes idén?
– Det började med att jag ville skriva en bok och dokumentera ett musikfenomen som jag själv varit en del av. Trots att det bara bor drygt 3000 personer i Sveg kommer massor av musiker härifrån. Det blev inte bara en bok utan också en utställning och en tv-dokumentär och redan tidigt kände jag att jag ville göra en liveföreställning. Riksteatern nappade roligt nog på idén och vi hoppades på 25 föreställningar, men nu är det 90 bokade.
Hur kommer det sig att just lilla Sveg blivit en sådan musikmetropol?
– Det har jag också funderat mycket på, men jag tror det handlar om stark vilja, framåtanda och fokusering. Även när det gäller idrott är ju Sveg framåt och halva damlandslaget i curling kommer från Sveg. När jag växte upp fanns en väldigt stark musikscen i Sveg och jag var bara elva år när jag startade mitt första band. Gubbar som Evert Ljusberg och Roland Cedermark lät oss följa med på turné och med dem fick vi spela allt möjligt, från folkmusik till rock. Om man inte kunde kompa en snoa på gitarr så räknades man inte. Men det var först när jag kom till Stockholm som jag insåg vilken mångsidig musikutbildning vi fått.
Ni hade premiär på föreställning 1 februari. Hur har publiken reagerat hittills?
– Vi har fått en helt makalös respons. Oavsett om platsen heter Sveg, Blomstermåla eller Trosa så kan folk känna igen sig i historierna och tidsandan. Men det här är ändå ingen nostalgitripp. Vi vill visa att rocken är levande musik och föreställningen funkar lika bra för mormor som för hennes barnbarn som just börjat spela i band.