Vi som bor i södra Sörmland får resa oftare än vanligt till årets slottskonserter. Så kan det ju bara ha blivit denna sommar, men om möjligt borde det finnas större utbud här nere kommande år.
Ericsberg är förstås i sig verkligen värt en resa, storslaget på en höjd och med vidsträckt park och orangeri. I torsdags kväll ingick också förtäring i pausen i det som en gång varit stall för ett tjugotal hästar med stamtavla och namn som Tellus och Formosa. Och så det unika att få komma in i slottets barockkapell och sitta spikrak i de höga kyrkbänkarna. Det är inte utan att man tummade nervöst på mössan i sådan adlig stormaktsmiljö. Och inför både Kristus och lockiga keruber i förgyllning.
Musiken var ovanligt nog bäst i första avdelningen och började med flera stycken i rad utan störande applåder. Tack för det!
Bach fungerade utmärkt på harpa och cello. Mycket vackert rogivande lät det berömda ariosot ur kantaten nr 156. Aningen för mycket sötma blev det över Gounods ännu mer berömda ”Ave Maria”, som här i original diskret kallades Meditation och bygger på det allra första av Bachs vältempererade stycken. Däremellan fick cellon elegant och ganska livligt röra sig i giguens dansanta punkterade noter ur cellosviten nr 5.
Sedan blev det rentav en dans i strålande dur i de saligas ängder i sällskap med Glucks sångargud Orfeus, och då var vi framme vid mannen som gjorde uppror mot barockens överdåd och krävde mer enkelhet.
Ett urval småstycken av Bernard Andrès hade ibland japansk stämning men var annars franska, rent meditativa, nära Fauré och Satie, ibland med vattenkaskader från harpan. Lättviktiga dock.
Så här långt fanns inte så mycket att invända mot. Harpan hade skimmer och elegans och rätt många klangfärger och lät gudomlig i denna kyrkas höjd. Cellon däremot kunde kännas ett nummer för liten, inte med samma lyster eller lika renspelad. Därför blev Arvo Pärt en besvikelse när inte ”Spiegel im Spiegel” fick sin rofylldhet av att harpan varför stark.
Efter paus var det uppiggande med lite folkmusikalisk inspiration, allra bäst i Bantocks mörkfärgade Highland Lament med skotskt påbrå i tonfall och rytmik.
Men för Mascagnis mellanspel och Saint-Saëns svan på lugnt vatten var cellon för svag och harpans bastoner för ohörbara. Och Godards lilla Berceuse mer utdragen än den höll för musikaliskt.