Löftesrikt måste man säga om konserten i lördags. Och den blev mycket mer än bara summan av sina delar.
Repertoar och presentation bidrog till karaktären av familjekonsert, och än mer att också tio unga elever ur Musikskolan var med och spelade fiol i början. Flera av dem kanske utvecklas till nivån att kunna vara med i orkestern. Och om det inte blir så är det ändå viktigt att de fått känna spelglädjen och spänningen. Extra stor blev förstås också klangen, och det hördes här och hela kvällen att det övats med omsorg om både teknik och uttryck.
Med tanke på detta hade jag kanske hoppats på större publikintresse, men nu var det rätt många tomma bänkar i salen. De kanske fylls mer nästa konsert i mars. För det är viktigt att publiken tar del av det kvalitetsarbete som sker, denna gång med stråkarna som är varje symfoniorkesters kärna.
Riktigt bra blev Vivaldis concerto grosso opus 3:11. Den går i d-moll, och då blir det ofta en intressantare Vivaldi än i dur. Fint växelspel mellan fiolerna och cellon gladde och om det ännu ryckte en del i själva pulsen så var helheten ett fint prov på vad denna ensemble nu kan spela, stående och utan dirigent så som det en gång begav sig.
Ännu lite vassare av både solister och alla blev det när vi faktiskt fick höra något så svårspelat som Brandenburgerkonsert nr 2. Elias Svanberg satte glansfullt dit den skyhöga trumpetstämman, men det var lika härligt att höra samspelet mellan fiol, blockflöjt och oboe i den långsamma satsen.
Svårast som helhet att få till elegansen utan tyngd i gumpen var det med den unge Mozarts Salzburgsymfoni nr 3. Men här fanns stora glädjeämnen, som i den kaxiga finalen där pizzikatostället överraskade med fantastisk terrassdynamik nedåt det allra svagaste.
Efter paus fick alla blomma ut mot den stora romantiska stråkorkesterklangen med Edvard Griegs nordiska melodier opus 63. Den första var i moll som en norsk ”Ack Värmeland”. En del återstår, men främst imponerade fiolerna, och klangen byggdes skönt nerifrån där vi numera hör två kontrabasar. Härligt!
Modernism och barock samlades sist till en mäktig final med Simple Symphony av Britten, som växte fram mot ett drivet spel som jag inte trodde var möjligt.
Anne Holmer ligger bakom det mesta av allt detta. När får hon kommunens kulturpris?