Men på senare år har den folkliga musiken uppvärderats, bland annat genom att man insett att den ibland påverkat herrskapsmusiken, ibland tvärtom fört ut och populariserat till exempel barockdanser. En gigue och en jig kan alltså vara samma låt.
Och här i Sörmland har vi sedan många år haft möjlighet att höra olika sorters musik i slottsmiljö, senast i går på Öster Malma.
Salongen där fylldes verkligen med silverglans från alla strängar på instrumenten.
Nora Rolls viola da gamba lät ibland känslig som den mänskliga rösten i lugn barockdans, men kunde också stå för baskompet i mer modern folkmusikstil.
Samma sak med Sven Åbergs luta och gitarr: från spröda knäppningar som ändå hördes tydligt i den lilla lokalen till mer svängigt ackordkomp. Men ingen elförstärkning här inte, det räckte så bra med fotstamp ibland.
Men ändå var det Pelle Björnlerts fioler och Johan Hedins nyckelharpor som allra mest fick fart och snurr på polskorna. Det är något märkligt med hur deras stråkhand ibland har den där extra snärten som är svår att beskriva men som känns. Likaså vänsterhandens drillar som bara finns där utan att göra hack i flödet.
Gammal och nyskriven egen musik ställde de mot och med varandra i sviter, till exempel med tre polskor i tonarten c-moll.
Och om någon tycker att folkmusik låter lika starkt hela tiden, så kan man rekommendera gruppen Silfver, som ibland hade något av barockens terrassdynamik med växling starkt-svagt. Eller också kunde en låt börja jättesvagt för att sedan öka och växa.
Märklig var deras berättelse om soldaten Gustaf Blidström som i krigsfångenskap i Sibirien 1715 skrev ner en låtsamling som vi nu år 2013 fick höra exempel på.
Märkligt också hur Pelle Björnlert vackra ”Aria” lät som om den vore skapad över ackorden i mellansatsen i Vivaldis ”Vintern”.
Jag utgår ifrån att vi får fler konserten som denna, när nu Kultur och Fritid genomfört sitt sista arrangemang.