Kalle Moraeus har passerat 50 och vill bjuda publiken på musik som har betytt mycket för honom och liksom varit med och skapat den musikaliske virotuos han är i dag. För en person som knappt tog sig igenom blockflöjtslektionerna i skolan är det fascinerande, och en smula provocerande, att se hur lätt Kalle Moraeus och de övriga musikerna varvar mellan alla de instrument som finns på scenen. Det är bland annat olika sorters blåsintsrument, gitarrer, percussion, trummor, något som ser ut som en gitarr men inte är det, piano och självklart fiol. Skulle inte bli förvånad om Kalle och bandet skulle få ton i två tunnbrödsrullar om det var allt som fanns till buds.
Musikaliskt är det på samma sätt. Självklart blir det folkmusik, intrumentalt där Kalle Moraeus och Pär Grebacken leker och följer varandra, jazzigt där hela bandet får gå loss, rock med elgitarr och sång på engelska. Vi får också en lång utläggning om Kalle Moraeus katt och hur mycket den betyder för honom följt av en låt till den, Benny the cat. Som publik är det i princip omöjligt att försöka ana vad nästa låt ska bli eller vilken genre den kan komma i från. Efter en gånglåt från Dalarna kan tangon Por una Cabeza, som många kanske känner från filmen En kvinnas doft, plötsdligt dyka upp. Fantastiskt tryck i Kalle Moraeus röst där för övrigt. Opera på italienska blir det också.
Sådär håller det på, med en väldig mix av musik och små utläggningar om varför Kalle Moraeus gillar just det stycken han valt. Det är trevligt, roligt och varmt. Bra då att han kniper tillfället och berättar om sin oro inför vad som sker i Europa innan han framåt slutet av kvällen spelar ledmotivet från filmen Schindlers list. Googla om ni inte vet vad den handlar om.
Hatten av för en musikalisk lektion med både allvar och humor.