Lokalen spelade också in, förstås. Det finns inga krusiduller i Ateljé 42, utan allvar och andakt sitter kvar i väggar och trästolar sedan det var missionshus.
Internationellt sett ligger Stjärnhov i mitten av ingenstans men håller ändå på att göra sig ett namn. Det verkar vara kö av musiker som vill komma, och hela år 2014 är redan bokat.
Dit återkom i lördags den unga ryska pianisten Zlata Chochieva, som var där för två år sedan. Nu hade hon med sig två ryska stråkmusiker som aldrig varit i Sverige förut. Alla tre har redan fantastiska meriter. Men i denna lilla lokal fanns inget att gömma sig bakom och de spelade som om det var livsviktigt.
Kort sagt blev detta en av mina starkaste konsertupplevelser någonsin. Var och en spelade på topp och samspelet var otroligt tätt.
Ett annat skäl är att musiken för pianotrio ofta är så personlig, ibland nära döden. Schubert skrev sin B-durtrio strax före sin förtidiga bortgång. Och Tjajkovskij sin trio i a-moll till minnet av en vän och kollega, trots att han tidigare deklarerat att piano och stråkar lät illa tillsammans.
Konserten var också extra allvarlig för Zlata Chochieva, och därmed för oss, då hennes pappa för en månad sedan oväntat gick bort.
Ändå var hennes Schubert häpnadsväckande: briljant med alla löpningar och oktaver i diskanten i inledningen, allvarlig och ändå kristallklar i andantet, snärtigt exakt i scherzot och med full kontroll över finalens alla oväntade tonartsbyten och falska slut, där musiken drar igång igen; som en lek kanske och nappatag med döden eller snarare bara Schuberts lek sitt material.
Hennes medmusiker hade förstås stor del i detta, och än mer så i Tjajkovskijs trio, där violin och cello växelsjöng det elegiska temat gång på gång. Andrasatsens variationer gav en stunds lättnad, men oj oj oj, så de gastkramade med fugan och sedan fram till finalens återtagning av sorgemusiken.
Vilket kraftprov det var dessutom med nästan en timmes spel!