Jag kunde inte tillräckligt mycket engelska för att förstå texten, men det var varken Beethoven eller Tjajkovskij som fångade mig.
Det var gunget, den snabba fyrtakten, det gnistrande gitarrsolot, och bara tre ackord, så enkelt, men ändå så sanslöst bra.
På skivetiketten stod det "Berry" inom parentes under låtnamnet, jag visste inte vem det var.
Men redan då, under tidigt 60-tal, var Chuck Berry en av rockhistoriens giganter. Han närmade sig 40 år och hade säkert skrivit hundratals rocklåtar utan att själv få någon riktigt stor hit. I stället blev han en inspirationskälla för andra artister som spelade in covers och fick hits med låtar som "Maybellene", "Johnny B Goode" och "Rock'n Roll Music".
Chuck Berrys musik föddes ur 12-taktersbluesen från den amerikanska södern där han föddes i S:t Louis 1926. Han spelade på olika klubbar, men nobbades ofta spelningar för att han var svart och sökte sig till Chicago för att få ett skivkontrakt. Men karriären blev inte spikrak, trots att Chuck Berry fick sin första hit redan 1955 och har fortsatt turnera till långt in på 2000-talet.
I början av 60-talet dömdes han till fem års fängelse, i en rättegång med rasistiska förtecken, för samröre med en tonåring som prostituerade sig. Karriären låg i spillror men när han släpptes ut började han skriva låtar igen.
Det var då jag själv upptäckte Chuck Berry som artist, när låten "No Particular Place To Go" klättrade in på svenska listorna. Det var ett råare sound, naknare än de slipade och välpolerade versionerna som jag hört tidigare. Och Chuck Berry var själv som en urkraft på scenen, han spelade sina solon och dansade sin "duck-walk" och fortsatte att turnera.
En av de finaste beskrivningarna av honom som turnémänniska gjorde Jerry Williams i en radiointervju för många år sedan. Han sa ungefär så här:
"Chucken är enkel, han kommer till Arlanda, hyr en Volvo 142, lägger guran i baksätet, tar fram kartan och kör till folkparken i Bollnäs. Där väntar kompgänget som redan kan låtarna."