Med strålkastare, högtalare och massor av instrument och tretton musiker. Bland dem en harpist som är mer känd som vokalist i en sånggrupp: Margareta Bengtson, som länge sjöng i The Real Group och gjorde en fin cover på Kate Bush och Wuthering Heights.
Plus förstås operasångerskan Katarina Dalayman, som i vanliga fall sjunger de allra största rollerna på världens scener och ibland även i Stockholm. I somras var hon på Stjärnholm med en fantastisk pianist i den lilla salongen. Tidigare i höst var hon i Eskilstuna och i morgon fredag väntar Strängnäs.
I går var det en större sal hon fick fylla med sång och därmed kom mer till sin rätt. Men lite problem kunde det vara med akustiken, när pukorna och ibland även vissa blåsare verkade gynnas och nästan ta över, åtminstone där jag satt. Salen är för övrigt vad jag vet hittills aldrig prövad med en uppställning som denna. Ett alternativ kunde kanske varit att ha musikerna längs bakväggen och sedan publik fram mot scenen och även uppe på den.
Programmet får nog sägas vara ambitiöst och kanske också svårt för en inte alltid så van konsertpublik med sånger på tyska utan svensk text eller resumé. Dessutom ofta kompositioner som berättar om djupa känslor för att inte säga själskval och tragik.
Men samtidigt har denna musik en inneboende kraft att förklara sig själv och gripa tag hos den som ger den en chans.
Gösta Nystroems fem sånger vid havet hör till de allvarliga och djupa, men med Katarina Dalayman som uttolkare fick vi också möta darrgräset och den glidande månen och lyckan av att ensam ha ett hem likt ett fågelnäste vid havet. Gripande!
Med Mahler och Kindertotenlieder kom vi till det som nästan inte går att uthärda, om det inte vore för insikten att så var det för Mahler och textförfattaren Rückert att barn då kunde dö i sjukdomar som i dag är ofarliga. Och så för att Mahler skrev så otroligt vackert och känsligt för instrumenten och för sångrösten, här i oväntat lågt läge för en sopran men utan problem för Dalayman.
Ravels melodiska Pavane för en död prinsessa blev en lämplig inledning, som presenterade ensemblen och den klang vi skulle få njuta av under kvällen: skimmer från harpa och slagverk av många slag, ibland även celesta; förstklassiga blåsare som Sören Hermansson på valthorn och Anette Kumlin på oboe. Och så fem stråkar som gjorde sitt bästa för att låta som fler.
Uuno Klamis dimmiga morgon målade med fantastiska klangfärger upp en bild av kust och hav med tutande mistlur. En stor överraskning som gladde mig enormt var att sinfoniettan också spelade sats två ur Mahlers fjärde symfoni, där det redan i originalet vimlar av soloställen för nästan alla, blåsarna främst men också förstafiolen som spelar upp en djävulsdans på en förstämd fiol.