Minnesvärt för oss är att under många år Hertig Karls marknad slutade med en föreställning på Borggården av denna kör. Sedan länge är den också känd från tv och stora officiella evenemang som kungliga bröllop och Nobelfester.
Det är inte mer än rätt, för det är få ensembler som gjort så mycket för att popularisera den tidiga vokalmusikens guldålder. Därmed inte sagt att den är bäst på att sjunga renast och vackrast. Men den når en stor publik.
Visst går det att läsa lärda skrifter om de tre stora 1500-talsmästarna Josquin des Pres, Clément Janequin och Orlando di Lasso. Och efter vågen med tidig musik finns det massor av dem inspelat.
Men det var mycket roligare i lördags att sitta på teatern och se den lilla kören agera på scenen i tidstrogna dräkter och följa hur de gestaltade det texterna på franska och italienska handlar om.
Kärlek som längtan men också som erotisk lek och tralala och skvaller och en sprätt till man som fick en rungande örfil av sin kvinna. Jo, minsann!
Mer dans kunde det gärna varit, ibland ännu mer regi. Men kul med mimande sångare som bytt noter och plötsligt började sjunga på fel ton. Eller härmade kor, får, tupp och gök och syrsa (el grillo).
Suveränast sjöng de när det gick fort eller när rösterna fick sticka ut eller härma ett fältslag, som hos Janequin.
Bra hjälp hade sången av spel på luta, tamburin och trumma samt fotstamp.
Först tyckte jag att Benoît Malmberg var alltför nonchalant i sina kommentarer. Men snart fungerade det bra och tog bort det strama. Och när plötsligt belysningen började blinka var det fint att han kunde improvisera och hantera också det, så första avdelningen kunde slutföras.
I andra avdelningen hade kören lyft fram florentinaren Orazio Vecchi men roade också farsartat med att gestalta en av Boccaccios noveller från Florens, den om kärleksrivalitet mellan far och son.