Alltså inte Dmitri Sjostakovitj, som det brukar när det gäller kvartetter från Sovjettiden. Denne skrev förvisso femton fantastiskt bra sådana, av vilka många är de starkaste någonsin. Och svartaste, mest personligt utgivande.
Utan nu var det Kabalevskij, två år äldre, född 1904. Han spelas sällan i Sverige. Ibland konserterna för fiol och för cello och några snärtiga orkesterstycken. Men han skrev mer än hundra opus: politiskt lämpliga kantater och operor eller lätta stycken för barn och piano, med titlar som ”Att ha roligt”. Han hade ju gått med i kommunistpartiet 1940 och ledde Tonsättarföreningen och fick många Stalin-pris men var ändå rädd att svartlistas som formalist.
Ett snilledrag var det att ta båda på samma konsert. Då kunde vi höra skillnaderna i tonspråk.
Den första kvartetten är ett studieverk från 1928, i a-moll. Den andra är från 1945 och går i g-moll men känns ändå ljusare och slutar skämtsamt i snabb galopp med galghumör à la Prokofjev. I lördags hördes det hur den första var senromantiskt melankolisk och västerländsk, som om Ravel och Zemlinsky samarbetat. Foton från runt 1910 visar också en välklätt borgerlig familj med pappa matematikern, som helst såg Dmitri välja samma bana. Minns även att det var vid denna tid som Majakovskij började ladda sin futurism med ”En örfil mot den offentliga smaken”.
Men vi hörde också folkligt käcka tonfall, vilket nog var bäst, så att Stalin inte skulle misshagas. Och här finns säkert också förklaringen till att stycket från krigsåret 1945 kan verka så lätt, för när Sovjet var på väg att vinna kriget fick man ju inte, som Sjostakovitj med åttonde symfonin, skriva tungt. I lördags var det bra att tolkningen ändå lyfte fram hur musiken mörknade och var dubbeltydig.
Och i lilla salen i Gamla prästgården hördes allt perfekt, från svagt visslande flageoletter med sordin till massivt stampande rytmer som fanns i båda. Och ändå var det inte Sjostakovitjs frenesi, inte hans koncentration och melodiska precision, inte hans gastkramande överlevnadskonst att ibland vara hyllad, ibland nära döden, stämplad som formalist. Något annat, garderat?
Nu återstår mycket finslipning och skivinspelning. En modern CD behövs som komplement till den ryska enda som finns.