"Sound of Music", med sitt värdekonservativa budskap om gudfruktighet och vikten av att hålla ihop kärnfamiljen, känns helt enkelt lite mossig och präktig när man tänker på den.
Under barndomens körövningar med sånger som "Edelweiss" och "Do-re-mi" placerade sig "Sound of Music" rent musikaliskt i barnmusikfacket. Det är dessutom svårt att frigöra sig från bilden av Julie Andrews och Christopher Plummer i huvudrollerna, sedan man växt upp med mastodontfilmen "sound of Music" på näthinnan och dess soundtrack ringande i öronen. Hur ska man kunna toppa det?
Förväntningarna inför Östgötateaterns premiär av "Sound of Music" i Norrköping var minst sagt blandade. Men så fort ridån hade gått upp var det bara att kapitulera.
Vacker, enkel, gripande och rykande aktuell, "Sound of Music", som hade premiär 1959, håller stilen. Med norska Anette Amelia Larsen som Maria är den en riktigt hjärtevärmande upplevelse.
Alla kan väl storyn, som faktiskt bygger på verkliga händelser. Den unga föräldralösa novisen Maria är uppväxt i de österrikiska alperna och van att röra sig fritt och sjunga högt. Hon vill viga sitt liv åt gud, men har svårt att passa in i klostret. Abedissan (Carina Söderman) skickar därför iväg henne på ett uppdrag, att bli guvernant hos kommendörkapten von Trapp (Richard Carlsohn), som är änkling med sju barn. Kommendören visar sig vara en stiff gubbe som förbjuder sina barn att leka men tvingar dem att marschera, och ungarna en skara oregerliga ögontjänare. Maria är dock en gudabenådad guvernant som dessutom står upp mot von Trapp. Hon använder musiken som verktyg, och till slut faller även kommendörkaptenen för Maria och musiken. De gifter sig och allt är jätteromantiskt tills omvärlden tränger sig på i form av nazismen och tyskarna. Von Trapp vägrar att ansluta sig till den tyska armén efter "anschluss" när tyskarna införlivade Österrike i det tredje riket 1938. Familjen von Trapp flyr Österrike med hjälp av sång och nunnorna i klostret.
Regissör Mattias Carlsson har verkligen lyckats med att få "Sound of Music" att kännas angelägen. Det är omöjligt att inte tänka på högerpopulismens frammarsch i Sverige och övriga Europa, på skolpolitik och kulturpolitik. Sedan gör det inget att allt har svepts in i en riktigt härligt romantisk och varm dräkt. Här finns ju allt man kan önska sig. Rättrådiga nunnor med integritet och fina sångröster, näpna barn som sjunger och dansar så att hjärtat smälter, och så en Maria med samma fräscha och oskuldsfulla utstrålning som Sickan Carlsson, eller varför inte Julie Andrews. Med hjälp av en avskalad och otroligt vacker scenografi och skicklig ljussättning är det bara att låta sig svepas med till ljudet av musik.