– Vi sover, äter och promenerar för att få dagarna att gå. När vi träffar grannarna hejar vi och ler, säger Assefa Mandil. Hennes syster Mona säger "hej, hej" och vinkar för att visa hur.
De sitter med sin bror Senharib och mamma Sausan på trappan till asylboendet och dricker kaffe. Det är snart lunch och sommarsolen gassar i Nävekvarn, men inne i sovrummet där fem sängar står uppställda längs väggarna sover Senharibs tioåriga son, Aboudy, fortfarande. Han har sommarlov och farmor Sausan tassar försiktigt förbi medan hans faster Assefa skrattar högt åt sin sjusovande brorson.
Sedan maj hyr Migrationsverket byggnaden, som tidigare varit turistboende, av Gamla Bygget Nävekvarn AB. I huset finns åtta rum med toalett och kokvrå. Familjen Mandil bor på nedervåningen och har nära till de två duscharna som de och sju andra familjer delar på. Intill sovrummet finns ett litet kök med spis och kylskåp.
– Det var svårt att hitta bra mat här, berättar Senharib.
Coop ligger ett stenkast bort, men det är för dyrt för familjen.
– Varje vecka tar vi bussen till Nyköping för att köpa mat, men vi har så liten kyl och ingen frys så det är svårt att få plats. Vi saknar storstaden.
Senharib, Aboudy och Mandil kom till Sverige först, sedan kom systrarna Assefa och Mona. De var tvungna att fly från Syrien till fots innan de kunde fortsätta resan med båt, men det dröjde drygt sex månader innan de blev inackorderade på ett asylboende i Helsingborg. En syster och Monas två barn finns kvar i Damaskus. Hennes äldsta son dödades i striderna och nu försöker familjen hålla kontakt med nära och kära via telefon. Internet eller tv finns inte på boendet och det är något de saknar.
– Vi har svårt att följa det som händer i Syrien. Det finns inget internet här, men vår familj som bor kvar berättar om kriget och säger att det är väldigt farligt, säger Mona. Den annars skrattande och leende familjen tystnar.