Nävekvarns Folkets park vägrar att dö. Det strömmade till en stor publik till konserten i lördags kväll. Fast vi var kanske inte så unga längre och inte musiken heller, som så smått börjar få hundra år på nacken.
Men vi blev bara allt yngre till sinnes och gladare under kvällen ju mer Arne Ericson och hans band fick upp glöden i värmen. Ja, kanonhett måste de ha haft det på den lilla scenen men lyckades ändå avsluta alldeles underbart på topp med klassikerna Bourbon Street Parade och Ice Cream.
Lite strul med mickar och omstarter av några låtar fick man räkna med på vägen dit, men det var snart glömt. Som helhet blev det en mycket bra spelning och en underbar sommarkväll. Lite märkligt bara att vi nu sitter trångt på och utanför en dansbana och spisar det som en gång i tiden förstås var dansmusik.
Men låtarna är ju evigt gröna, både de traditionella från New Orleans och Memphis och de som hör hemma i det som brukar kallas gladjazz med Papa Bue som en ledstjärna.
Kvällens gäst var Jesse Lindgren. Hans gamla Conn-trombon må se sliten ut men den kan alla tricksen med bräkande glidningar och skojiga motstämmor. Och när han sjöng låtar som Sweet Sue och Ain't She Sweet var det med showmannens inlevelse. Lite mindre än vanligt pratade han om New Orleans och gubbarna där men fick oss desto mer att skratta åt roliga historier.
Lägre profil hade Erik Persson, men jösses så det levde av spontanlir ur hans altsaxofon när det var pådrag i låtar som Running Wild.
Arne Ericson har nu varit i Nävekvarn i augusti hur många år som helst och är mer rutinerad än någonsin som ledare. Lite mer draghjälp av micken kunde hans kornett ha behövt bredvid så starka spelpartners, men annars vill jag speciellt bokföra de många snygga solona med olika sordiner. Inte så krångliga men övertygande och med kraft.
Det blandades friskt under kvällen och sjöngs med ibland varierande resultat. Men kul höra Gerhard Johansson som orangutangen i Djungelboken med Försök inte lura mig gosse. Annars var det som bäst att höra hans banjo hålla bergfast reda på takten.
Hasse Karlsson gjorde också samma sak vid trummorna och kunde verkligen ta för sig när låtarna skulle övergå från långsam inledning till det riktiga tempot. Och så var han en riktig shouter i smörigt nostalgiska Bounasera.
Bra i kompet var också Roland Larsson och hans bas, som gick många kilometer taktfast walking bass denna kväll.
Det är bara för publiken att boka in nästa augusti igen.