Parken får ett nytt monument: "Det här är jättestort"

Allt fler länder har valt att erkänna folkmordet på armenier och andra kristna minoriteter 1915, vars årsdag var den 24 april. I Norrköping har frågan om ett monument blivit en utdragen sak med flera rättsprocesser – men nu är en sten på plats.

Seyfomonumentet står placerat i Folkparken bakom Matteus kyrka.

Seyfomonumentet står placerat i Folkparken bakom Matteus kyrka.

Foto: Sarah Olsson

Norrköping2021-05-02 08:00

Den 24 april brukar benämnas som årsdagen av dödandet av omkring 1,5 miljoner armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och greker i Osmanska riket (nuvarande Turkiet) år 1915. När utrikesminister Ann Linde (S) nyligen twittrade om händelserna och kallade dem "massövergrepp" fick detta kritik från flera håll på grund av hennes ordval.

Frågan om vad de ska kallas är nämligen känslig. Riksdagen erkände det som även brukar kallas Seyfo som ett folkmord redan 2010, men över tio år senare har regeringen fortfarande inte gjort detsamma.

undefined
Seyfomonumentet står placerat i Folkparken bakom Matteus kyrka.

Frågan har under flera år också varit högst aktuell i Norrköping, där kommunstyrelsen efter ett medborgarförslag 2015 beslutade upplåta en plats för ett monument för att hedra offren. Första spadtaget togs i närvaro av patriarken – högsta överhuvud för den syrisk-ortodoxa kyrkan – i Folkparken 2015. Men planerna fick ett abrupt slut, då kommunens beslut överklagades av en privatperson. I första instans fick kommunen rätt, men Kammarrätten slog sedan fast att kommunen inte fick ta ställning i frågan om folkmord, eftersom det är en utrikespolitisk fråga som ska skötas av staten. Att upplåta mark till ett monument ansågs vara att ta ställning. Kommunen fick då också samtal från den turkiska ambassaden, vilket de dock senare förnekade.

Här kunde historien ha tagit slut – i väntan på regeringens besked i folkmordsfrågan. Men så blev det inte. Fyra år senare ses nämligen ett monument resas i Folkparken vid Matteus kyrka.

Lars Stjernkvist (S), dåvarande kommunalråd, berättar att kommunen efter domen justerade beslutet för att monumentet skulle kunna uppföras.

– Domen var lite märklig, det här handlade inte om något utrikespolitiskt ställningstagande, utan om att hedra människor som dödats. Men självklart måste vi följa lagen och eftersom det handlade om kommunens inblandning hittade vi ett sätt att lösa det, säger han.

Det sättet var att sälja kommunens mark till Seyfo-kommittén, som består av Norrköpings fyra syrisk-ortodoxa kyrkor. Kommittén har sedan samlat in pengar, omkring 400 000 kronor, till monumentet och i januari i år kom en stor svart sten i granit på plats.

undefined
Den kristdemokratiska lokalpolitikern Isa Isa ger en eloge till kommuen för att de stått på kommitténs sida i att få upprätta ett monument.

Isa Isa är vice ordförande i S:t Gabriel-församlingen i Norrköping och även kristdemokratisk lokalpolitiker. Han säger att monumentet är viktigt för de tusentals personer i Norrköping som har släktingar som miste livet under Seyfo.

– För oss är det här jättestort! Särskilt eftersom platsen ligger så centralt. Det är många kyrkor som uppfört monument, men eftersom de ligger på kyrkans mark är det bara medlemmarna som ser dem. Det här kan vem som helst gå och titta på, man kan läsa och få information om historien för de folk som lever i Norrköping, säger han.

– Alla vi från de här kyrkorna har förfäder från detta. Min farmor, som jag växte upp med, var överlevare – hela hennes familj dödades. Nu kommer vi ha en plats att gå till och tända ett ljus för våra förfäder som gick bort.

Han ger också kommunen en eloge för att de stått på kommitténs sida.

– Det här handlar inte om att skuldbelägga Turkiet. På stenen står heller inte Turkiet, utan Osmanska riket som det hette då, förklarar han.

Förhoppningen är att kunna inviga monumentet i september. Då är planen att patriarken återigen ska delta – sex år efter  det första spadtaget.

Det hände 1915

Massmordet 1915 ägde rum under och i skydd av första världskriget, i vilket Osmanska riket var allierat med Tyskland.

Majoriteten av de som mördades var armenier, men även rikets andra kristna minoriteter: assyrier, syrianer, kaldéer och greker blev offer. De flesta dog under åren 1915-1916, men förföljelserna och morden fortsatte till 1923.

Den turkiska staten har sedan folkmordets slut aktivt förnekat det.

Källor: Nationalencyklopedin och Forum för levande historia

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!