Alla har möjlighet till stöd och uppföljning efter till exempel en våldtäkt. Det krävs inte att den som söker vård polisanmäler, säger Karin Arnholm.
Mannen, som är i 20-årsåldern, är anhållen på sannolika skäl misstänkt för att ha våldtagit en flicka som var under 18 år, vid halv sju-tiden på lördagskvällen. Polisens ledningsbefäl Laila Eriksson sa att flickan ska ha "slitits in" på en toalett.
– Det var inte på en restaurang så vitt jag vet, utan en annan offentlig toalett. Vi tror inte att det rör sig om flera misstänkta, säger Daniel Eriksson, chef för enheten för grova brott på Nyköpingspolisen.
Vad talar för eller emot att den ni anhållit är skyldig?
– Jag kan säga att målsäganden har berättat om ett händelseförlopp som hon anser är brottsligt. Det är inte så att vi misstror henne på något sätt, men det är svaret jag kan ge i nuläget.
Hur stöttar polisen de som blir utsatta för sexualbrott?
– I grunden är det inte polisens uppdrag att ge stöd. Det vi ska göra är att utreda vad det är som har hänt, vem som gjort vad och om händelsen i sig är brottslig, och se om man kan bevisa det enligt lagstiftning. Det är sjukvården som har ansvaret om den utsatte behöver stöd, säger Daniel Eriksson.
I övrigt hänvisar han till åklagaren, som SN har sökt under måndagen.
Karin Arnholm jobbar som barnmorska på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Hon är samordnare på Region Sörmlands team för sexuellt våldsutsatta. Teamet har varit en del av regionens ordinarie verksamhet sedan 2019. Hon kan inte gå in på det här specifika brottet, men berättar för SN vad vården generellt gör när sådant här händer.
Om den som utsatts kommer in mindre än tio dagar efter en våldtäkt görs en så kallad spårsäkring.
– Att spårsäkra och skadedokumentera efter en våldtäkt är lite annorlunda än det man gör annars i sjukvården. Bra bemötande är verkligen A och O, säger Karin Arnholm och fortsätter:
– Man ska inte känna sig ifrågasatt eller bedömd. Det ska vara lugn och ro, och respektfullt.
För att säkra bevis finns det speciella spårsäkringskit. Vården erbjuder spårsäkring även till de som inte polisanmäler. Då sparas kitet i två år. Det är nämligen inte helt ovanligt att man inte orkar göra en anmälan först, men sedan anmäler efter kanske ett halvår, säger Karin Arnholm.
Vilka behov brukar de drabbade ha?
– Man behöver mycket trygghet i början. Det basala, liksom. Vissa vill prata, vissa inte. Ibland pratar man om allmänna saker först och om själva händelsen lite senare. De kan behöva hjälp att förstå vad de varit med om, eller vad en "normal reaktion" är efter ett trauma, som ju är vad det handlar om.
Teamet hjälper till med mycket. Det är provtagning för könssjukdomar, akuta preventivmedel, vård och fotografier av skador, krisstöd, psykologisk bearbetning och att vara ett stöd i en eventuell rättsprocess.
– Det är viktigt att man ska veta att det finns hjälp att få. Man ska våga söka hjälp. Det är klart att det kan vara väntetider ibland, men vi vill verkligen försöka hjälpa till, säger Karin Arnholm.
Gör samhället tillräckligt för de som drabbas?
– Nej. Jag skulle vilja se en dygnet runt-mottagning någonstans i Sörmland, lite som man har i Stockholm. Men det är ett för litet patientunderlag som kommer, så det är inte ekonomiskt försvarbart att ha en dygnet runt-mottagning i lilla Sörmland. Vi är underdimensionerande vad gäller traumabearbetning också. Många får posttraumatisk stress efter det här, och psykiatrin har för långa köer.