Arvid är bra på att hitta kreativa lösningar och har mycket energi när det behövs. Däremot funkar det inte lika bra att koncentrera sig i klassrummet, lyssna på läraren och lösa skoluppgifter.
– För mig är det en hel process innan jag kan börja jobba med en uppgift. Jag är väldigt upptagen med andra tankar och lägger mycket energi på att fundera på vad de andra i klassrummet gör, berättar Arvid.
Han fick gå om första klass i skolan för att bli lite mer skolmogen, men det hjälpte inte. I fyran fick han en dyslexidiagnos, men inte mycket hjälp att hantera situationen. Året därpå tyckte både skolan och Resursteamet i Nyköping att Arvid skulle utredas för adhd.
– Jag ville inte alls ha en diagnos. Folk har så negativa åsikter om den som har adhd och jag tyckte inte att jag stämde in i mallen, berättar Arvid som aldrig varit utåtagerande eller aggressiv.
Men BUP tyckte annorlunda, gav Arvid diagnosen adhd och skrev ut en medicin som skulle hjälpa mot koncentrationssvårigheterna.
– Jag åt medicinen nån vecka och blev som en neddrogad zombie. Jag kunde fokusera i skolan, men jag ville inte prata med folk längre. Jag kände inte igen mig själv och slutade med medicinen.
Arvid fick recept på en annan medicin, men den gav samma obehagliga känsla. Efter en vecka slutade han äta den också. En engagerad speciallärare hjälpte honom genom mellan- och högstadiet, men i dag går Arvid på gymnasiet och orken för skolan har tagit slut.
– Jag kommer för sent nästan varje dag. Det är så mycket saker som tar tid och energi på morgonen. Jag ska borsta tänderna, äta frukost, kolla mejlen och hitta mina hörlurar. Det låter som småsaker, men för mig blir varje grej jättestor. Och så har jag väldigt dålig tidsuppfattning.
Det tog flera år innan Arvid accepterade att han hade adhd. I dag tycker han att det läggs för stor vikt på just diagnosen.
– En diagnos kan vara bra för att man förstå sig själv och varför man reagerar på ett visst sätt, men den är bara ett verktyg och ingen lösning. Istället för att säga "du lider av det här" borde man tala om för barn att "det är så här du fungerar" och hjälpa dem att hantera det.
Arvid är upprörd över samhällets behov av att sätta stämplar på människor och stoppa in dem i olika fack.
– Jag kan få höra att jag är slarvig, att jag inte bryr mig eller att jag är lat. Det värsta är att det är lätt att tro på vad andra säger om mig, fast de inte har en aning om hur jag fungerar.
Arvid har hittat andra metoder än medicin för att hantera sina problem. Med åren har han lärt sig förstå sin egen personlighet, hantera sin impulsivitet och behålla lugnet. Sedan han blev vegan för tre månader sedan tycker han också att han blivit piggare, och han är övertygad om att bättre kost, mer motion och minskad stress hjälper mot adhd-symptomen.
Tycker du att vi i Sverige är för snabba med att diagnosticera och medicinera när någon visar symptom på adhd?
– Ja, det tycker jag. När jag fick medicin var det inte för att jag själv skulle må bättre, utan för att jag skulle fungera i skolan. Det blir en snabb lösning på problemet istället för att man tar reda på vad som är fel. Det är viktigt att vi tillåter folk att vara annorlunda, och att man inte bara fokuserar på det som är negativt.
För det finns också många fördelar med att ha en hjärna som fungerar lite annorlunda, konstaterar Arvid.
– Jag har en väldig energi om jag håller på med något jag gillar, jag kan ta in massor av information och jag är snabb i tanken.
Arvid är övertygad om att hans hjärna fungerar lite annorlunda och funderar på att göra en ny neuropsykiatrisk utredning nu när han blivit lite äldre. Målet är inte att få ny medicin, utan att mer detaljerat få reda på hur han kan underlätta sitt liv och fungera bättre i skolan.
– Jag har läst på om vad medicinerna innehåller och vilka biverkningar de har, och det är ingenting jag tänker äta. Tabletterna kan säkert hjälpa vissa personer och då är det jättebra, men det är ingenting man ska skriva ut i onödan.
Hur tycker du BUP och andra som utreder unga med problem ska agera om de får in en ung människa som är som du?
– Jag tycker att de ska visa mycket respekt för individen och vara ärliga med de problem som finns. Samtidigt ska de inte sätta en diagnos för snabbt och bara fokusera på det negativa. Man måste också få vara lite stolt över att man inte är exakt som alla andra.
Fotnot: Arvid är ett påhittat namn