Alejandro Ozano och hans knappt tioåriga dotter bor i Brandkärr, men tillhör inte de familjer som drabbades värst av mordbränderna för på dagen en månad sedan, den 30 september. Han befann sig dock mitt i den panik bränderna orsakade.
– Vid två på natten gick jag ut. En del av de familjer som drabbades hårdast hade då fått lämna sina lägenheter, berättar han.
På gården mötte han bland annat en kompis till sin egen dotter. Flickan berättade att det hade brunnit i familjens lägenhet.
– Hon tittade på mig och sa: 'Alejandro, jag trodde jag skulle dö'. Det gick rätt in i hjärtat och det var då jag bestämde mig för att försöka göra något.
Han startade sin insamling och snart började folk höra av sig. En del skänkte pengar. Andra skänkte kläder, möbler och lakan.
– Det finns en stark samhörighetskänsla här i Brandkärr. Människor hjälper varandra. Det visade sig efter mordbränderna, säger han.
Några dagar efter mordbränderna ställde hans egen dotter en fråga till honom. Dottern undrade varför dumma människor hade eldat i hennes kompis lägenhet.
Alejandro Ozano kände åter att han måste göra något. Dottern fick följa med och hämta en del av de saker som skänktes – och vara med när de lämnades över till de drabbade.
– Jag ville visa henne att det finns goda människor också. För så är det. Det får vi aldrig glömma bort, säger Alejandro Ozano.