– Skeptikern kanske säger "jag har inte sett något spöke, så därför tror jag inte på det", men jag har ju sett spöken och andar och därför tror jag på det. Det är min upplevelse och det kan inte någon i hela världen ta från mig.
Andreas Österlund växte upp utanför Nyköping och bor i dag i Ålberga med sina två små döttrar. Han minns väl när han kom i kontakt med andevärlden för första gången.
– Jag var fem år och vi satt vid matbordet och åt middag, berättar han.
– I fönstret såg jag en liten pojke som sprang i snön. Pappa gick ut för att kolla, men det fanns inte ett spår av pojken. Jag kommer i håg att det var så frustrerande för att jag visste att det var mer än en synvilla.
Andreas pappa reagerade som de flesta föräldrar och trodde att det var en låtsaskompis, berättar Andreas. Han pratar om sin barndom som fylld av skepnader, märkliga upplevelser och flyktiga möten med andar. Det var inte förrän han blev tonåring som förmågan blev en börda.
– Jag var aldrig rädd förrän jag blev tonåring. Men den största rädslan var inte för andarnas skull, utan för att jag ville passa in och var rädd för att det var något fel på mig, säger Andreas och fortsätter:
– Det var som att jag la en filt över mig, och då blev det obehagligt. Jag förstod inte längre vad skepnaderna ville. Filten tog bort intrycken av skepnaderna och ser man bara en gestalt i sovrummet är det klart att du instinktivt blir livrädd.
Nu kan Andreas slå på och av "spökkanalen" och använda sin förmåga för att hjälpa andra. Han har varit med på över 400 husrensningar och håller även seanser och kurser med människor som vill ta kontakt med andevärlden.
Förra året tackade Andreas ja till att vara med i tv-programmet Det okända. Tillsammans med programledaren Caroline Giertz besöker de svenska hem där det händer oförklarliga saker och Andreas hjälper familjerna att komma till rätta. Men kanske ännu mer, hjälper han andarna att gå vidare till vad som brukar beskrivas som "ljuset". Andreas är inte kristen, men tror på att det finns en "chef".
– Jag växte upp i ett öppet hem. Jag fick tro på vad jag ville så länge som det inte skadade mig eller någon annan, säger han.