Hon vill inte vara ett offer och tycker att hon på ett sätt har fått sin beskärda del av medlidande. Istället vill hon se framåt, fokusera på livet och det som händer här och nu. Men ändå finns det alltid där, stråket av sorg som är ständigt närvarande och som gör att det "blir svidigt i ögonen" då hon pratar om familjen hon aldrig mer får ha kontakt med. För det blev den oundvikliga konsekvensen av beslutet Anna fattade för fyra år sedan när hon bestämde sig för att lämna allt det som varit hela hennes liv, trygghet och verklighet i arton års tid. Den som lämnar Jehova, lämnar också alla hans vittnen, oavsett om man är tonåring och behöver sina föräldrar.
Det var över på ett ögonblick, nedstigandet i en dopbassäng i en möteslokal i Strängnäs. Ändå förändrade det hela hennes liv. På grund av dopet kan Anna i dag inte ha någon kontakt med sin familj och när hon möter dem på gatan vänder de bort blicken.
– Jag visste vad det innebar att gå, men samtidigt visste jag ändå inte. Det finns föräldrar som är med vars barn har lämnat men som resonerar som så att det är omöjligt att låta bli att träffa sina barn. Det hade kunnat vara så för mina föräldrar också, det lilla hoppet har nog ännu inte lämnat mig även om jag vet att det aldrig kommer att bli så. Jag mötte till exempel min mamma på stan en kvart innan jag träffade dig och hon tittade bort när jag kom för att slippa möta min blick. Vi har mötts i en trappa och du vet, det är ganska trångt i trappor så man kommer nära varandra, och jag sa "hej mamma". Hon sa ingenting, inte ett ord.
Anna är mellanbarn, enda dottern och uppvuxen i Jehovas Vittnen. Det som hon i dag beskriver som en sekt var hennes vardag i drygt arton år. Att knacka dörr, gå på timslånga möten och ha levnadsregler för kläder, umgänge och annat var vardagsmat. Precis som ångesten som kom ur det faktum att hur hårt hon än kämpade var det aldrig tillräckligt bra. Gud var aldrig nöjd och det skulle få konsekvenser.
– Jag levde med en sjuklig ångest, hela tiden. Det här har jag i efterhand förstått är vanligt och när jag har kontakt med andra avhoppare beskriver de precis samma sak. Jag gjorde hela tiden fel och kämpade inte tillräckligt mycket. För det går inte att göra tillräckligt mycket. Man ska jobba och tjäna pengar för att ändå ha en hyfsad levnadsstandard och betala sina lån, sedan ska man gå på alla möten och knacka dörr i så många timmar man kan varje månad. Det enda jag ville vara att känna att Gud tyckte att jag dög. Men det hände aldrig. Aldrig någonsin kände jag att jag räckte till. Jag var inte ens arton år och levde med den där ångesten hela tiden.
När Anna var fjorton år bestämde hon sig för att döpa sig och bli en fullvärdig medlem. Beslutet var hennes eget, även om hon i dag starkt ifrågasätter att hon ens fick genomgå dopet som är helt oåterkalleligt.
– Mina föräldrar blev glada när jag berättade att jag ville döpa mig, vi firade och gick ut och åt middag. Man har inte barndop men ärligt, jag var fjorton år och extremt lättpåverkad och det visste de om. Hur kunde de tro att det var ett beslut jag fattat för att jag var införstådd med vad det innebar? Jag ville vara som mina kompisar och göra som de gjorde.
Dopet ägde rum i Strängnäs, i den stora sammankomsthallen som fanns där. Inför dopet satt Anna på första raden och lyssnade på hur hennes pappa talade på scenen. I huvudet snurrade en enda tanke, hon var inte värdig och skulle inte kunna leva upp till de krav som fanns på henne. Och fyra år senare var hennes utträde ett faktum, ett beslut som föregicks av ångest, utskällningar och en ständig skräck att hennes misslyckanden skulle leda till att hon skulle dö.
– Jag började leva på ett sätt som inte var okej, hade en pojkvän och träffade kompisar. Jag var tonåring och ville leva som andra tonåringar, jag ville dricka mig full och hångla. Sånt man gör som artonåring. Det var såklart inte okej och när jag berättade det fick jag restriktioner i församlingen. Jag fick inte räcka upp handen på våra möten, jag fick inte tala på scenen och sådana saker.
Trots mötena med församlingens äldste, trots restriktioner och trots utskällningar fortsatte Anna att göra överträdelser, vilket kan översättas med att hon fortsatte att leva ett helt normalt tonårsliv. Skillnaden mot andra tonåringar var att ångesten sedan kom ikapp henne, hon bekände det hon gjort för församlingens äldste och så började hela karusellen om igen.
– Sedan tvärbestämde jag mig bara, jag fick nog och det var inget alternativ att stanna kvar. Jag ringde en äldste och berättade att jag inte ville mer. Och sedan gick jag ur.
Anna var 18 år och inte längre ett vittne, det som varit hela hennes identitet. Hon gick inte på gymnasiet eftersom hon valt att jobba istället. Förklaringen hon lämnat till sina föräldrar var att hon ville bli pionjär och satsa all sin tid på församlingen vilket de uppmuntrade. Den egentliga förklaringen var en insikt att hon skulle behöva pengar för att kunna flytta hemifrån så snart som möjligt.
– Jag fick tag på en lägenhet och mina föräldrar hjälpte mig att flytta. Jag hade drömt om det länge, som alla gör antar jag. Hur vi skulle åka till Ikea, hur min mamma skulle hjälpa mig sy gardiner och hur härligt det skulle vara att flytta hemifrån. De gjorde alla de där grejerna man som föräldrar ska göra när ens barn flyttar hemifrån men det kändes så konstigt eftersom vi inte skulle ha kontakt egentligen. När jag sedan flyttat pratade vi i princip inte med varandra.
Trots utträdet och trots de avklippta banden till familjen fortsatte Anna att gå till församlingen på möten. Väl där var hon paria. Ingen hälsade, ingen tittade, ingen pratade med henne. Hon hade inget körkort och fick ta sig till församlingens lokal på Arnö själv, med cykel eller buss. Att föräldrarna skulle ha låtit henne åka med dem var uteslutet, hon måste själv visa tillräcklig vilja om hon någon gång skulle kunna bli förlåten.
– Den första tiden jag åkte ut dit satt jag bredvid mina föräldrar under mötena, även om vi inte pratade med varandra. Sedan var det någon som reagerade på att jag satt där och tyckte att det var stötande. Då fick jag sitta ensam ute i foajén på en soffa. Ändå gick jag dit för jag tänkte att om jag gör det här, om jag står ut och plågar mig i sex månader så kommer de förstå att jag menar allvar och så kommer allt att bli som vanligt sedan. Där satt jag på soffan, ensam eller tillsammans med min pojkvän, och grät och skämdes.
Pojkvännen. Han var också paria. En avhoppare som var själva anledningen till att Anna inte längre var välkommen. För så länge de var tillsammans och hade kontakt kunde Jehova inte förlåta henne och hon skulle aldrig kunna ha en relation till sin familj, sina vänner och församlingen igen.
– Min pojkvän och hans äldre syster var oerhört viktiga för mig den här perioden. Jag hade i princip ingen kontakt med min familj men fick en sådan förebild i min pojkväns storasyster. Hon hade gått ur tolv år tidigare och visste precis vad jag gick igenom. Hon uppmanade mig att vara glad och våga ha roligt trots att jag nästan bara kunde tänka på att jag lämnat min lillebror kvar. Eftersom min storebror inte heller är kvar i Jehovas vittnen kände jag det som att jag lämnat min lillebror ensam där. Han är vuxen nu och har valt att vara kvar, vi har i princip ingen kontakt. Man uppmuntras att inte ha kontakt med andra utanför församlingen. Om jag varit kvar där och vi suttit så här och pratat skulle jag ha tyckt att du var världslig, vilket är det allra värsta man kan vara. Vittnen umgås inte med världsliga.
Anna vill inte vara ett offer, hon säger med eftertryck att hon är så mycket mer än ett före detta vittne. Det kan inte, och får inte, bli hennes identitet. Sorgen är ständigt närvarande och hon bryter fortfarande ihop ibland. Men livet är ändå här och nu och för tre år sedan träffade hon det som har kommit att bli en av dess viktigaste beståndsdelar. Han heter Emil.
– Vi träffades på krogen och hade vissa gemensamma vänner. Vi blev tillsammans och jag har fått bli en del av den familjen. Det var lite av en chock för mig i början, för jag hade uppfattningen att alla andra familjer som inte var Jehovas Vittnen var helt perfekta, värsta idealfamiljerna där man aldrig bråkade eller var arga. Nu har jag fått lära mig att alla familjer är lite, missförstå mig rätt, dysfunktionella och att det är helt normalt.
Uppbrottet från Jehovas Vittnen har lärt Anna att aldrig ta något för givet och hon vågar heller inte tro för mycket på framtiden. Här och nu är det som gäller, att prata om evig kärlek och långsiktiga mål som ska bli verklighet, vill hon inte göra. Ingen vet vad som kan hända och hon vill inte ta ut något i förskott. Risken att bli besviken igen är för stor.
– Jag känner att jag är mildast mot mig själv på det sättet, jag har absolut förhoppningar och saker jag vill göra. Men det viktigaste för mig just nu är Emil och hans familj och att få leva med honom på det sättet vi drömmer om. Jag är bara tjugotvå år och det är trots allt inte jättelänge sedan allt det här hände. Jag är inte på något vis färdig och kommer säkert komma fram till en massa andra insikter sedan. Just nu känner jag så här och det räcker för mig.
Har du någon tro i dag?
– Nej, absolut inte. Jag tror inte på någon gud, i alla fall inte på deras gud. Jag är präglad av uppfattningen att gud är en fadersfigur och då jämför jag hela tiden med min pappa. Han var stundtals väldigt hård, sträng och dömande under min uppväxt och om gud är en far är det min pappa jag ser framför mig. Det är inget jag kan tro på, det kan bara inte vara så. Sedan tror jag nog heller inte att det inte finns någonting alls, jag känner mig öppen inför det helt enkelt.
Förutom Emil, hans familj och drömmarna om ett enkelt liv finns ytterligare en, eller egentligen två, ljuspunkter i Annas liv. Hennes storebror har fått två barn och hon träffar dem så mycket hon bara kan. Hon älskar att vara en faster, älskar att vårda kontakten med den delen av sin familj som hon fortfarande kan träffa. Men som hon fortfarande, trots allt som hänt, ändå älskar väldigt mycket.
– Min storebror döpte sig aldrig så trots att han lämnat församlingen kan han träffa mina föräldrar hur mycket han vill. Men vi pratar aldrig om dem, det är inte lätt för honom heller som sitter där mitt emellan. Är det något jag ångrar är det mitt dop, om jag inte döpt mig hade jag kunnat träffa min familj. Den där handlingen som jag gjorde när jag var fjorton år påverkar allting och jag kan bara inte förstå det.